Jag vet inte, jag känner mig...konstig? Frånvarande, främmande, lite dizzy, långt borta från mig själv, från världen, från allt. Det är en konstig känsla.

Drömmer så mycket konstiga saker på nätterna att jag inte vet vad som är upp eller ner eller sant eller falskt, även roliga drömmar blir jobbiga eftersom det tar väldigt lång tid innan jag förstår att det bara var en dröm.
Mardrömmarna förstärks något fruktansvärt, och jag drömmer väldigt mycket om saker som skett i mitt liv.
Jag vaknar totalt dödstrött eftersom min hjärna är i full aktivitet hela nätterna. I natt vaknade jag upprepade gånger av en mardröm, och när jag somnade igen så fortsatte den där den slutade när jag vaknade.

Jag känner mig kontrollerande, tråkig, ensam och på något sätt, stundvis instängd.

Jag känner mig euforisk, totalt galen av lycka, konstant nyförälskad i min man, och kan fastna med blicken på honom vad som känns som flera minuter.
Jag kan ligga på morgonen och titta på honom när han sover, titta på gropen i hakan, följa amorbågen från överläppen ut mot de fina linjerna vid mungiporna.
Beundra lockarna kring ansiktet, och med stolthet och så mycket kärlek och tänka:
"Det där är Pyttes pappa ♥"

Att vara gravid är uteslutande det mest konstiga jag varit med om, och även om jag kanske var lite konstig och knäpp redan innan - så känns det stundvis som jag har någon form av konstant utomkroppslig upplevelse där jag inte riktigt hänger med i mig själv.
Mycket märkligt.