Det var lite, lite blod i Ians blöja här om kvällen. Vi visade den för sköterskan, och sen pussade våran son godnatt och åkte hem.

När vi kom morgonen efter hade Ian en infart i handen, buken var röntgad och man pratade tarminfektion, perforering i tarmen, och väntan på provsvar och analys av röntgenplåtar blev olidligt jobbig och suset i huvudet kom tillbaka, och svarta prickar svävade framför ögonen.

Innan man börjar en sondmatning så drar man luft och kollar retentionen (om det är kvar mat i magen) ur sonden, och även från den kom det upp några strimmor blod när jag drog inför matningen iförrgår, och läkarna såg lite märkliga ut och nämnde återigen tarmperforering, och sepsis och infektion i samma andetag och de där provsvaren bara dröjde och dröjde och jag blev svagare och svagare i min kropp.

Suset i huvudet fortsatte, och de där prickarna framför ögonen envisades med att störa mitt synfält och så skulle man ta blodprov på Ian inne i undersökningsrummet, och man satte nålen i huvudet på honom och då brast det lite för mig och tårarna började att rinna.
Jag tycker bara att det är jobbigt när de sätter nålar i hans huvud. Jag vet att det faktiskt ofta är lättare att ta blod där i från, men det ser läskigt ut.

Så jag grät. Mest av stressen för att de där provsvaren och röntgensvaren aldrig kom, men också av den smärta jag känner inombords vid varenda nålstick mitt lilla barn får i sin kropp.

Jag höll honom så hårt jag kunde när jag bar honom tillbaka till sin säng från undersökningsrummet. Tryckte honom mot mig, försöker skydda honom mot allt ont.
Strax där efter kom läkaren och meddelade att provsvaren var bättre än exemplariska, och röntgenplåtarna visade en fin tarm och en fin mage.

...och så tystnar allt. Suset försvinner. 
Prickarna försvinner på en sekund.
Lättnad.
Och så kommer tröttheten.
Som gör att jag nästan somnar. När anspänningen släpper.
Det är sol ute. Den har jag inte märkt av på hela dagen.

Att hela tiden kastas mellan oro och glädje är så mentalt uttröttande.
Nittiofem procent av de här två månaderna har handlat om glädje, fem procent har handlat om oro.
Men de fem procenten kan ibland utarma varenda liten gnista energi ur ens kropp.
Som ett drän som suger ut energin ur varenda liten cell, och lämnar kroppen kvar som en urvriden trasa.

Igår fyllde våran älskade Ian två månader. Det är ju helt otroligt fantastiskt och ibland mycket svårt att förstå.
Två månader av så mycket kärlek, värme, skratt.
Två månader av fantastiska människor både på Östra och på Mölndal.
Två månader som föräldrar.
Vem av oss trodde det den där kalla dagen i november 2010 när jag och Ians pappa såg varandra över fikabordet på den där konferensen, år efter det att vi gick på samma skola?
Den där dagen då luften blev elektrisk, och jag minns än idag inte vad konferensen handlade om. Jag minns bara Wille.
Och sen blev jag kattmamma, nästan-sambo i min gamla lägenhet, sambo i våran nya lägenhet, jag blev fru, xbox-ägare, gravid och så kom älskade Ian ut med dunder och brak nästan fyra månader för tidigt.
Mycket kan hända när man går på konferens ♥

Jag får så fina mail, meddelanden på Facebook, sms och kommentarer om det jag skriver här. Både från människor jag aldrig träffat, inte känner, från sjukhuspersonal, från vänner och från andra mammor och pappor till för tidigt födda pyttebebisar.
Ord kan ha en läkande effekt, både för mig och kanske för er. För ni vet, jag har också svarta dagar, såklart. Det brukar ta väldigt lång tid för mig att skriva ett inlägg här i Ians blogg, för att en stor del av tiden sitter jag och tittar ut genom fönstret, över trädtopparna, och bearbetar det som hänt de senaste dagarna. Ibland gråter jag, som en ventil som behöver släppa ut lite tryck.
Min hjärna arbetar ständigt med att formulera det jag känner, att hitta ord, att bearbeta och att förmedla den pirrande känslan och den obeskrivliga glädjen och stoltheten jag känner mitt i allt detta.

De här månaderna är en del av Ians liv, och jag vill kunna prata med honom om dem med glädje när han blir större, jag vill berätta om alla roliga anekdoter, om när han bajsade sin pappa i handen, eller om hans första bad - hur rolig han var då, eller om den där kvällen då vi nästan lekte stand-up comedy inne på salen på intensivvårdsavdelningen och sköterskorna skrattade så de nästan låg ner på golvet, eller när han somnar med ansiktet rätt ner i sin pappas bröst med nappeen som kudde, eller faktumet att jag mest pratade om att jag kunde bära runt min son i bröstfickan när han var som minst, och jämförde honom med marsipangrisar, nakenhundar och marsvin, och hur roligt vi faktiskt ändå har haft det mitt i allt det oroliga.
Och den där kärleken, som bara växer sig större, och större, och större.

Jag skulle aldrig bara klara av att genomlida den här tiden, åka hem, förtränga det som varit och sen låtsas om att de aldrig har hänt.
Den här tiden är ungeför som mitt kejsarsnittärr: Jag älskar det, det är ju Ians väg ut i livet.

Igår var det åter igen dags för Doktor Öga att kolla på Ians små sneglor.
Blodkärlen i höger öga verkar inte ha slutat att växa, dock har de som tur är inte vuxit i den intensiva fart som Doktor Öga var orolig för att de skulle göra. Men tillväxten tyder nog på att det snarare är en fråga om när Ian behöver opereras, inte om. Doktor Öga kommer åter på måndag igen, och då håller vi tummarna för att tillväxten avstannat.

På tisdag är det dags att lura in Ian i transportkuvösen för färd upp till Östra och till hjärtmottagningen. Där skall man kolla statusen på hans hjärta. Han har två små avvikelser:
- Kammarseptumdefekt (VSD): Hål mellan hjärtats två kammare. Den vanligaste orsaken till strukturella hjärtfel hos barn och står för en tredjedel av alla hjärtfel hos barn. Det positiva är att öppningen i fyra fall av fem sluts av sig själv under de första levnadsåren.

- Pulmonalisstenos: Det beror på en förträngning i lungartärens klaffar eller själva lungartären i övre delen av höger kammare, vilket innebär en ökad belastning på höger kammare.

Ian har båda dessa, men tur i oturen är att hålen i kammarväggen gör att trycket vid klaffarna till lungartären minskar, så på ett vis underlättar det ena felet problemet som det andra felet skapar, så trycket på höger kammare blir inte så stort eftersom lite av blodet kan ta genvägarna genom de små hålen istället.
Vi får se vad de säger om utvecklingen efter ultraljudet på Östra på tisdag.

Denna veckan har varit full av blodprover och röntgen och tandläkarundersökningar och ögonundersökningar, och nu blir det två dagars paus och vila från det innan vi kör igen nästa vecka då.
Ian verkar inte bry sig nämnvärt, han får 30%-ig sockerlösning i munnen, eller på nappen vid varje undersökning, så man skulle kunna säga att det har varit som lördag hela veckan för den lille killen. Lyckligare grabb får man leta efter att han fått lite socker. Snuttar som en tok och bryr sig föga om att någon sticker en nål i huvudet på honom.

Idag är en ny dag full av gos, mys och så den där kärleken såklart. Ians mormor och gammelmormor kommer kanske på besök en sväng för att hälsa på Ian, och vi kanske skall hämta ut Ians barnvagn och köpa skötväska senare.
Tiden går så ofantligt snabbt, veckorna bara rinner iväg och vi förbereder oss för hemgång som ju kan ske inom de närmsta veckorna. Jag tror att den kommer att ske någon gång kring veckan då han skulle födas egentligen: 20 juli. Men tiden dit kommer att gå snabbt, och helt plötsligt är lillkillen syrgasfri, och den dagen blir det helt andra bullar. Det innebär att vi kan gå ut med Ian i barnvagn, att vi kan sitta med Ian i teverummet på avdelningen, att Ian slipper vara uppkopplad till Schillerskåpet och att Ian faktiskt kan få åka hem. 

Den dagen känns oändligt långt borta, men ändå så nära! ♥

1632 gram vägde mastodonten igår förresten, jag tror på tredubbling av födelsevikten imorgon: över 1665 gram då alltså :)