Ian, älskade Ian. Din vagn står och väntar på dig här hemma, en svart Bugaboo Cameleon, All black edition. Och i eftermiddag åker Ians mamma och Ians kompis Neos mamma till Ullared för att handla det sista inför barnens hemkomst. Kläder, lakan, täcke till sängen och annat smått och gott.
Sen är det färdigt här hemma, sängen är bäddad och det finns blöjor och tvättlappar och små handdukar och en bilbarnstol, blöjhink och en babysitter. Och lite till.
Nu saknas bara du här hemma Ian.

När Ian får åka hem med oss vet vi inte ännu, det har hänt mycket de senaste dagarna som gör att hemkomsten känns en smula närmre än innan.
Doktor Öga tittade på Ians sneglor igår igen, och konstaterade att tillväxten av blodkärlen i högerögat inte var så aggressiv som man först befarade, den har avstannat en smula och man pratar inte längre om operation.
De gör en ny koll nu på torsdag, och ser det lugnt ut då så kan vi andas ut ordentligt.

Igår fick Ian åka ambulans upp till Östra för att gå på hjärtundersökning på Barnkliniken, då packas Ian in i en transportkuvös, har tre ambulanspersonal och två söta sköterskor från avdelningen med sig. Och så två föräldrar som kör som livvakter bakom ambulansen från Mölndal till Östra.
Undersökningen visade inget annat än att Ian har sina två små hål i skiljeväggen mellan kamrarna, och samma gamla förträngning i samma gamla klaff ut till lungpulsådern. Inget nytt med andra ord, och inget jobbigt, farligt eller läskigt.
Sen gick dina föräldrar upp för att säga hej till sköterskorna på din första avdelning på Östra, 316.

När jag och Ians pappa kom tillbaka till Mölndal efter att ha ätit en bit mat, så låg lilla Ian där i sin säng efter att ambulanspersonalen släppt av honom hemma på sin gata i stan - först så såg jag det inte, men sen upptäckte jag att något saknades i ansiktet på lillgrabben: syrgasgrimman.

Och där låg han, älskade ungen.
Och andades på utav bara sjutton,
fina, långa och djupa andetag,
och syresatte sig helt själv.
21% är det vi strävar efter hela tiden.
Det är syremättnaden i luften vi andas,
syremättnaden vi behöver för att hålla oss friska och sunda.
Och där låg han och bevisade att han kunde.
Stora killen.

För snart tio veckor sedan, en yttepytteliten grabb, född över femton veckor för tidigt, med en flugvikt på 555 gram, kopplad till respirator.
Efter två dagar kopplades den ur, och sen var det cpap, fuktgrimma, syrgasgrimma och sen huxflux ingenting.
Och jag tog upp honom i famnen och bar honom till vårat rum, och där låg han ytterliggare några timmar på mig och mös och syresatte sig hejdundrande bra, och för att liksom toppa det hela så drack han också 13 mililiter mjölk ur nappflaska.
Om ni bara visste hur svårt det är för en prematur att suga, andas, svälja och syresätta sig samtidigt - det är många funktioner som skall koordineras ihop där. Ian gjorde det, plus att han syresatte sig själv utan syrgas.
Älskade barn.
Sen dipppade han lite efter maten, och vi fick fluscha honom (ge honom syrgas med en slang under näsan) några gånger eftersom han gick ner i syresättningen, och då valde vi att låta honom ha syrgasgrimman efter det för att inte pressa honom för hårt.
Men så duktig han har var, finaste Ian. Han klarade sex timmar utan syrgas. I förrgår klarade han max en halvtimma. Helt fantastiskt!

Jag har hans doft i näsan hela tiden. Jag känner den var jag än är.
Doften av mitt barn.
Jag känner känslan av hans hud, hur len den är, så mjuk - mot min egen hud hela tiden.
Vårat barn.
Känner hans hjärtslag, hans små andetag,
och jag hör hans små ljud och knorranden vart jag än går.
Ian.

Jag tittar på honom och hans pappa i smyg där de sitter i fåtöljen,
Ian sover och Wille tittar på fotboll. Wille har sin hand på Ians rygg och stryker försiktigt över den, och Ian ler i sömnen.
De två är de vackraste jag vet.
Jag älskar dem.

1790 gram vägde han igår. Man har nu ökat Ians matmängd till 38 mililiter krubb var tredje timma och han växer så det knakar. Man nästan ser att han växer med blotta ögat. Från en dag till en annan i alla fall.
Det är så häftigt, hur stor han har blivit.
Men om ni skulle sett honom för första gången idag så skulle ni nog inte trott era ögon, för er är han nämligen jätteliten, 39.5 centimeter lång. Men för oss har han vuxit tio centimeter på längden och tjockat på sig 1235 gram.
Helt fantastiskt!
♥