Ofta så tänker man att det finns vissa saker som man nästan känner man inte vågar säga högt, men som man ändå tänker tyst. Varje dag. Ibland yttrar man de där orden, tyst, tyst - men ändå märkbart högt för den som vill lyssna:
Vilken tur vi hade.
Vilken tur vi hade.
Vilken tur vi hade.

Ian befinner sig i kategorin EPT - Extremely Pre Term, det vill säga den kategorin barn som föds före tjugonionde graviditetsveckan. I vecka 23-29 med andra ord. Han är också vad som kallas ELBW (Extremely Low Birth Weight) med sina 555 gram i födelsevikt, och är en av 300 barn per år som föds så tidigt, 0,3 % av alla barn som föds på ett år föds innan vecka 28 är slut alltså.

Det var så mycket som hade kunnat gå så fel redan där i början av hans liv. Ian har klarat sig så bra från många "typiska" prematura problem. Han har inte fått några hjärnblödningar och han har inte behövt ligga i respirator mer än i två dagar - vilket har skyddat hans lungor. Han har inte fått några syrebrister, och hans ductuskärl i hjärtat slöt sig med en gång.
Vilken tur vi hade.
Vilken tur vi hade.
Vilken tur vi hade.

Ian behöver mindre och mindre syrgas. En morgon när vi kom upp till salen så låg han i en bubbla och han blev således kallad Bubbleboy för hela slanten. Detta var för att avlasta hans näsa från syrgasgrimman lite, man blåser med andra ord in syrgas i bubblan, och så kan han ligga där inne och spralla mest lite som han vill.
På dagarna är han nästan helt syrgasfri, förutom när han äter och en stund där efter, och på natten har han oftast syrgasen på, om han inte ligger för högt i saturationen.

Och som han äter då. Vi började att ge honom mat på flaska lite lätt nu i veckan, och helt plötsligt slurpar han i sig hela måltider (40 ml) på flaskan flera gånger om dagen.
Igår efter eftermiddagsmålet började dock magen att trilskas. Flaskmatning innebär en massa luft rätt ner i magen, luft som inte riktigt kommer ut som den skall, eftersom Ian inte riktigt lärt sig att rapa än och för att tarmarna är omogna och har svårt att göra sig kvitt luften den vägen. Han var så olycklig och skrek och vred sig av smärta halva kvällen. Det gjorde så ont i oss, och vi försökte massera lilla magen, en sköterska pipade honom men han bara grät och grät och grät. Till slut somnade han av ren utmattning på mitt bröst och vi kunde lägga honom i sin säng.
Stackars lilla älskade Ian!
Vi får hoppas på att det blir bättre och bättre med magen, de säger dock att just magproblem är något som kan hänga kvar länge hos dessa barnen, så vi måste göra vad vi kan för att underlätta för Ian.

Natten till igår sov vi i vårat rum uppe på avdelningen, för att vara nära Ian och för att kunna vara dem som matar honom även på natten. Det var mysigt! Igår morse vaknade jag av att Wille kom och lade Ian bredvid mig i sängen, och sen låg vi där och gosade jättelänge.

All tid med Ian är verkligen kvalitetstid.
Att få ligga där med sin lilla lilla bebis och titta honom i ögonen.
Lyssna på hans små ljud, och se mungiporna fara uppåt i ett leende då och då.
Att se honom somna, höra hans andetag och se kroppen bli lugn och avslappnad.
Han är en liten människa men en stor person.
Han är kärleksfull och gosig, och det bästa som finns är när han borrar in huvudet i mitt bröst och myser.
Tänk vad han har varit med om de senaste två månaderna.
Tänk vad jag och Wille varit med om.

Dagens Ian-vikt är 1865 gram, han har inte haft en hejdundrande viktuppgång de senaste dagarna, men han ligger inom ramen för vad han skall ha gått upp under en veckas tid. Men det är väl så de fungerar, först tar de ett jättekliv uppåt, sen ligger de still, sen hoppar de upp ordentligt och sen lite lugnare.
Wille har sovit hos Ian i natt och rapporterar om en lugn natt med flaskmatning efter midnatt, sonden när han sov sent i natt och sen flaskan igen. Det magonda har fortsatt, men kanske inte i lika stor utsräckning som igår.
Vid klockan ett idag kommer Doktor Öga för att göra en ny koll på blodkärlen, förhoppningsvis ger han Ian ett "ok!" i rumpan efter de senaste veckornas misstankar om ROP, ökad tillväxt av blodkärlen i ögonen.

Det känns som att det inte är så långt borta nu, första barnvagnsturen i korridoren, första permisionen utomhus, första natten hemma och första Majornahänget för Ian.

Den 8 april 2012 känns som en evighets sedan nu. Dagen då du kom till oss.
Dagen du du, utan att välja det själv, tvingades att möta världen femton veckor för tidigt.
Och som du anpassade dig.
Dina lungor vecklade ut sig och du tog dina första andetag och skrek för fulla muggar,
din mage började att fungera,
din ductus slöt sig som den skulle gjort på ett fullgånget barn.
Och du mötte oss, din mamma och din pappa.
Och där satt vi, med handen på din lilla kropp där du låg inne i kuvösen.
Dag ut och dag in.
Det var så vi kunde ge dig våran kärlek i början. Bara hålla, inte stryka - din tunna hud klarade inte det då.
Sen växte du, blev starkare och starkare för varje dag som gick, tack vare alla goda energier och tankar som skickades från alla er till oss och Ian.
Vi kände det, luften runt Ian vibrerade av positivitet och glädje.
Ett barn var ju fött, och inte vilket barn som helst.
Ian.

Det var längesedan jag grät. Visst kommer det en tår då och då, men gråt var längesedan.
Tills nu.
Ians pappa skickade ett sms: "Vid nästa mål mat tar de bort Ians sond :-)"
Och jag kan inte sluta gråta. Tårarna sprutar.
Fullkomligt.
Att sondes tas betyder att vi har en Ian utan tejp i ansiktet. En ren bebis.
Ian har inte varit sjukhustejpfri sedan han föddes. Alltid något som varit fasttejpat i hans lilla ansikte.
Det här är väldigt stort för oss.

Älskade Ian! ♥