Man tänker mycket, såklart. I början av denna resan så var jag rätt blank inför framtiden.

Jag var rätt ledsen och brottades mycket med skulden kring att jag inte kunde skydda bebisen inne i magen, att jag inte kunde ge den det bästa, grunden och förutsättningarna för ett perfekt liv.

Jag visste ju inte så mycket då. Jag kunde ju inte sia om framtiden, utan såg istället bakåt och gav mig själv skulden för det som hände.

Skulden för att Ian var tvungen att skrika sitt första skrik och öppna ögonen mot den nya världen fyra månader för tidigt.

Det kommer över mig ibland fortfarande, tankarna. Men jag har lättare att vända på dem nu än vad jag hade då.

Jag mår ändå galet bra nu. Idag är det en månad kvar till Ians beräknade födelsedag, och jag känner mig trygg med honom, och med Wille.

Vi har lagt den bästa grunden, och ger Ian de bästa förutsättningarna för ett perfekt liv.

Vi är ett bra team vi tre.

 

Ian växer och frodas. Sonden är dragen och nu är det syrgasen vi väntar på. Den är envis. Ian är fortfarande omogen och hans organ mognar för varje dag som går, och vi längtar efter den dagen han klarar sig utan syrgas helt och hållet.

Oftast är han fri från syrgasen på dagarna, och då får man en försmak på den absoluta friheten man kan ha med sitt barn. När man kan bära runt honom lite hipp som happ på avdelningen. Ni vet, vårat barn har fram tills ungefär nu varit som en porslinspjäs som man handskats ytterst varsamt med, nästan som "bara titta, inte röra".

Man har varit rädd för att vrida kroppen åt ett håll och huvudet åt ett annat när man skall vända honom, rädd för att tappa honom, att bryta något pyttelitet ben på honom och rädd för att han skall få ont om man tog på hans ofärdiga hud för hårt. Lägg där till att han från början var kopplad via ett tjugotal sladdar och slangar och katetrar rätt in i naveln och in i hjärtat och antibiotikor och lösningar och fetter och blodtransfusioner, och cpapen som sen blev fuktgrimman som blev syrgasgrimman och så sonden och så nu vips (!) så har han bara syrgasslangen kvar då och då. Och för varje sak som försvinner från honom, desto mer bebis blir han, och jag har nu inget större problem med att slänga upp min prematura snart tvåkilosbebis på ena axeln för att erbjuda honom möjligheten att producera fram en mastodontrap eller en megafis eller båda två.

Han är ingen porslinspjäs längre.

De tiderna är förbi.

 

Trots att all Ians energi nu går åt till att dricka ur flaska, så fortsätter han att gå upp i vikt. Gårdagens nakenvikt på lillgrabben var 1890 gram och det är rätt fantastiskt med tanke på vad han kämpar för att få i sig mat genom flaskan. Jag har alldeles nyss varit uppevoch matat, och då fick han i sig hela 59 ml!

 

Ians kompis Neo hade en flagga vid sin plats igår, vilket betydde att den lille godisen sprängt tvåkilosgränsen - och Ian är inte långt efter, enochenhalv - två veckor på sin höjd. Två kilo för Ian betyder tvåkilosblöjor men också att börja med mjölkersättning istället för mjölk från bröstmjölksbanken.

 

Ian och Ians pappa tittade på fotboll tillsammans iförrgår. Pappagos och Ian-gos i sängen medans mamma fick lite välbehövlig sömn hemma. Dock så kände jag ett hugg av saknad hela tiden, det är coolt det där, man saknar dem så fort man lämnar dem ♥

 

Wille berättade att de hade legat där bredvid varandra, och att Ian hade kommit närmre och närmre, och tillslut låg och snuffade och mös mot Willes arm. Mina finaste pojkar. Jag älskar dem så mycket!

 

 

 

Vi hade läkarsamtal igår och vet ni? Det verkar som om hemgång närmar sig. Inom 1-2 veckor kanske Ian får komma hem på permis. Helt ofattbart! Vad är det första man gör när man kommer hem med sin bebis?

Gosar va?

 

♥