"Va?? Vet ni inte om det är en pojke eller flicka??" Är den mest stående reaktionen bland mina ungdomar. Ofta med följdfrasen "...men hur skall ni då kunna köpa kläder till den innan den föds??"
Och jag ba "men öööhhh..." typ.

*brainfreeze*

"Men tänk om det är en hermafrodit" svarar jag och niondeklassarna glor på mig med tefatsstora ögon, "det vore väl smart, då skulle den ju kunna få välja själv vilket kön den vill vara när den kommit på det någon gång i tonåren..." *tystnad* "OCH man kunde köpa BÅDE rosa och BLÅA kläder till den innan den föds" fortsätter jag.
"Så det inte behöver bli fel liksom, för TÄNK om man råkar köpa rosa kläder och så blir det en kille, då måste man ju slänga dem och grabben får ligga där naken hela dagarna..."

*pratar-nästan-i-falsett-här*

Jag vet inte om det kanske är en kulturell grej, där jag med min så jäkla rätta svennebakgrund, med vänstermorsa, och med tankevurpor som ofta handlar om att kön till stor del är socialt betingat, och till stor del sitter i hjärnan.
Medans det finns de som planerar hela ungens liv utifrån om det buktar innåt eller utåt mellan benen på RUL-bilden i vecka 19-20.

Jag säger inte vad som är rätt och fel, jag bara säger att vi är annorlunda, olika - och jag bryr mig föga om min grabb skulle få på sig nåt rosa, eller om min tös skulle få på sig nåt blått.

Och niondeklassargrabbarna fortsätter "Ey Andrea hur gammal är babyn? Hur många månader är den i magen?"
"Typ fem månader, snart sex" svarar jag, och får ett "waaaah abooouu!" tillbaka, "du är ju inte ens tjock!"

Och först blir jag tvärnöjd med den kommentaren, för vem vill bli kallad tjock liksom?
Men sen ba, "vafaaan?!" Alltså jag vill också ha en gravidmage och bli kallad för tjock :(

Så, detta blir en uppmaning till Pyttelajnen: Väx te´daj nu snarast, jag vill ha en gravidmage att stoltsera med! Alla andra har ju det...