Jag vet med säkerhet att det finns de av er som hittar hit medans ni ligger inskrivna på olika specialistförlossningar runt om i landet.
Kanske har ni just fått beskedet om att just eran älskade bebis kommer att komma alldeles för tidigt.
Kanske har ni precis som jag, fått havandeskapsförgiftning.
Kanske har ni precis som jag, redan börjat känna den där skulden mot erat barn.
Enda sättet att rädda mamman från förgiftningen är att ta ut barnet.
Kanske är ni arga, just för att fokuset på specialistförlossningen är att rädda ditt liv?

Jag var jättearg.
Alla pratade bara om mig hela tiden,
jag tänkte ju bara på mitt barn.
Som jag hade burit i sex månader inuti min mage.
Ni söker nu svar, precis som jag och Wille gjorde, innan det blev så akut att bebisen var tvungen att komma ut snabbt.
Och bebisen blev en liten, liten Ian.

Vis av erfarenhet, och med empirisk kunskap, kan jag nu bara säga: fråga frågor.
När sköterskorna och läkarna kommer in till er på salen där ni ligger, berättar läget och sen avslutar det med: "Har du några frågor?" så kommer du att ha en miljon frågor i ditt huvud, som du inte kan formulera. Så därför svarar du "nej, inte just nu", och så försvinner de vita rockarna ut ur ditt rum, och du ligger kvar där ännu mera livrädd än innan. 
Om du har havandeskapsförgiftning, fråga vad som menas med trombocyter och vad som händer om det värdet sjunker.
Fråga om äggvitan i urinet när de pratar om det, vad menas med det? Hur mycket har jag, och vad gör det med min kropp? Och varför blir det så?
Fråga om barnet, var envis. Vad menas med tillväxthämning?
Vad är havandeskapsförgiftning egentligen?
Varför får man det?
Hur högt blodtryck kan man ha innan det blir allvarligt?

Man blir väldigt fokuserad på tid när man ligger där.
För min egen del var det första beskedet "veckor eller flera dagar" när vi blev informerade om att våran bebis skulle komma för tidigt, och således frågade "Hur tidigt?", och jag och Wille ställde oss in på att bli kvar på specialistförlossningen i veckor.
Och så tog man blodprover på mig var sjätte timma dygnet runt, och när mina trombocyter bara utplånades mer och mer, snabbare och snabbare trots transfusioner med plasma så blev svaret "dagar" på frågan hur länge det skulle ta innan bebisen var tvungen att komma ut.

Och inombords så hade jag panik.
Varenda atom i min kropp verkade skrika i panik, lösas upp av rädsla för att förlora vårat barn.
Och bildgooglade på bebisar i vecka 25 och tyckte att de såg ut som foster, och ifrågasatte hur något så litet någonsin skulle kunna överleva utanför livmodern.
Jag hade efter ett ultraljud när jag skrevs in fått veta att bebisen i magen var väldigt liten, tillväxthämmad, endast 500g.
Detta var egentligen det enda vi visste då.
Och alla på specialistförlossningen fortsatte att prata om mig, och min hälsa.
Tills jag inte stod ut mer.

"Men vad händer med barnet? Snälla säg vad som händer med barnet?! Förklara för oss!"
Och då kom han. Barnläkaren..
Som en räddande ängel.
Sänd uppe från avdelning 316, neonatalavdelningen på Drottning Silvias barnsjukhus, Östra sjukhuset i Göteborg.
Och han log. Det är det första jag minns av honom.
Det är inte många på specialistförlossningen som ler.
Och hans perspektiv låg på bebisen. För det är hans jobb.
Och han förklarade vad som händer, och han förklarade hur prognosen såg ut.
Lugnt och sakligt, och med ett leende på läpparna hela tiden.
Och där och då så förstod man att det här kan faktiskt sluta bra.

Så, var inte rädda för att fråga efter en barnläkare från neonatalen, någon som kan förklara för er. Ge er fakta. Någon som har perspektiv på barnet och inte bara på dig.
Men förstå också att ingen kommer att kunna ge dig ett svar om just din bebis.
Och snälla, bildgoogla inte. Det ger er inget positivt i den situationen ni befinner er. Jag lovar.

Och så tog man ännu mera blodprover på mig var sjätte timma (fråga vad det är för prover, och varför de tas), och när mina levervärden bara steg och steg verkade "dagar" bli till timmar och sent på påskaftonens kväll knackade en underbar sköterska, Helena på dörren, och tog sig tid att prata lite, och frågade om vi ville titta på operationssalen där man utförde kejsarsnitt, och på rummet där man gör en första undersökning på barnet.
Och det var klart att vi ville.

Och hon förklarade exakt hur det gick till, vilka som brukade vara där, i ena rummet opereras man, och i rummet bredvid står ett team med en barnläkare och sköterskor från neonatalen redo att ta emot bebisen och göra vad som krävs för den.
Om du blir sövd, blir det även där inne pappan får sitta under kejsarsnittet.
Om du blir förlöst med ryggmärgsbedövning får pappan sitta vid din huvudända under snittet.

Så, om ni fått information om att ett kejsarsnitt skall göras, eller om att du kanske kommer att behöva akutsnittas - be att få se operationssalar och undersökningsrum.
Det underlättade för mig, när man fick en bild av vad som kanske skulle ske, och vad som skulle hända där inne.
Fråga frågor: Varför står den där? Vad har man den saken till? Får jag ta mig själv från sängen till operatonsbordet? Varför kommer ni att operera när jag ligger lutad? Vart tar fostervattnet vägen?

Några timmar senare drog min förgiftning igång på riktigt, och jag väckte Wille och ringde på sköterskan och fattade fortfarande inte vad som hände. Men jag bad om smärtstillande men de kunde inte ge mig något eftersom min havandeskapsförgiftning var centrerad till levern.
Sex timmar senare hade det eskalerat så mycket att jag inte minns något efter det, och läkarna som rondade beslutade att bebisen måste plockas ur mig.
Och sen minns jag bara små fragment ända tills jag vaknar upp helt på IVA ett halvt dygn senare.

För min egen del så har jag svårt med minnet i flera dagar efter dagen då förgiftningen eskalerade/akutsnittdagen. Försök att få saker återberättade för dig.
Min man Wille var helt grym på att återberätta, men han har också fått göra det flera gånger under veckorna efter. För min egen del handlar minnesförlusten nog om chocken, det oerhört snabba sjukdomsförloppet, förgiftningen i sig och att man faktiskt genomgått en operation.
Det tar tid att läka både fysiskt och psykiskt.

Så, jag hoppas att detta kanske kan vara till hjälp, och kanske kan vara en liten tröst för er som kanske ligger på någon specialistförlossning någonstans i landet, kanske söker ni desperat efter halmstrån, svar.
Här har ni kanske fått lite hjälp på vägen.
Om ni undrar över något så kan ni alltid slänga iväg ett mail till [email protected]

Stor kärlek, och lycka till! ♥



havandeskapsförgiftning preeklampsi eklampsi HELLP syndrom specialistförlossning akut kejsarsnitt akutsnitt operation prematur neonatal avdelning 316 östra sjukhuset barnläkare barnmorska för tidigt född