Först flera timmars gos med mamma, sedan mys efter badet och sen somnar liten grabb med nya, stora nappen i munnen ♥

Jag har alltid sagt att om jag skulle bli mamma, så skulle jag bli en pojkmamma. Det kändes så på något sätt bara.
Och så kom Ian.
Världens finaste Ian.

Ian heter Ian för att Ian är världens bästa namn. Punkt.
Det passar bra med hans övriga namn Bror och Jack, och det är kort eftersom vårat efternamn är långt.

Ian är ett rockstjärnenamn: Ian Anderson från Jethro Tull, Ian Gillan från Deep purple, Ian Hill från Judas Priest, Ian "Lemmy" Kilmister från Motörhead, Ian Mosley från Marillion, Ian Paice - trummis i Deep Purple och om vi vänder på namnen lite så har vi även Ians namne Scott Ian från Anthrax. 
Ni förstår vilket tufft gäng våran lilla pôjk har sällat sig till va?
Legender.
Ian är en redan en legend.
En numera 1260 gram tung sådan.

Ian är en varm kille. Han håller värmen så bra själv så man har fått sänka ner värmen i hans vattensäng till 24 grader och bara låta honom ha en filt över sig istället för tjocka täcket.
När han ligger hud-mot-hud på mig så trivs han bäst om man tar av honom filten helt ibland så han får lufta sig lite.
Tillsammans är jag och min son en svettig duo, skulle man kunna säga.

Idag är det sex veckor sedan den där dagen då Ian föddes.
Sex veckor.
Det känns både som en oändlighet och som om det vore igår.
Fyrtiotvå dagar av skratt, tårar, glädje och så den där kärleken som är så stor.
Den som jag, Wille och Ian delar.

De säger att Ian har ett "kontrollerat rörelsemönster", vilket är ovanligt på så små barn. Om Ian ser sitt gosedjur Pingus orangea fot, så sträcker han ut sin hand för att ta på den. Han är inte så fladdrig och spattig, och är bra på att "hålla ihop sig själv".

Igår kväll, efter en dag a´la känguru med mamma, bad i baljan, och en nakenstund inlindad i frottéhanduk i sin säng, så fick Ians mamma återigen dåndimpen av alla känslor som vällde över henne.
Han är så fin den där lille Ian.

Och det har gått sex veckor sedan den där dagen då Ians mamma blev upprullad i sin sjukhussäng till det gröna rummet, trött och förvirrad efter ett dygn på intensiven, för att hälsa på sin son för första gången.

Och där låg han, Ian.
Ett litet, litet barn.
Med blank, röd hud, och såg ut som en liten fågelunge.
Bara skinn och ben.
Femhundrafemtiofem gram.
Och där och då insåg jag att jag kommer att göra allt för honom,
och jag vet inte hur många gånger jag försiktigt viskat det till honom medans jag hållit min hand på hans lilla kropp.
Att jag och Ians pappa kommer att göra allt för honom.
Efter den starten i livet förtjänar han inget annat än allt. 

Ian berör. Människor som vi inte ens känner blir berörda av historien om Ian. Det är stort. Nån som känner nån som känner nån sitter och pratar om Ian över ett glas vin med sina vänner. Och sen får vi reda på det och det känns så stort.
Mäktigt.
Alla goda energier som sjussas in i hans lilla kropp hela tiden.
Alla positiva tankar som gör att han växer och frodas.

Igår var det sista dagen på antibiotikakuren för infektionen som började i Ians lilla hand. Det betydde också att man drog infarten i hans hand.
Så nu är våran lilla Ian återigen fri från infarter och fri från antibiotika.
Hans mage har varit lite kämpig det senaste, med mycket vätska i bajset, och vi hoppas på att det var på grund av antibiotikan det har varit så.

Idag är det söndag. Solen strålar, det är varmt och vi gör oss klara för ännu en dag med våran älskade son. Ians pappa har förtur till Ian idag eftersom han varit sjuk och inte kunnat träffa Ian på några dagar, så därför blir det en massa gos för dem två. Jag hoppas på att kunna sno till mig lite mys emellanåt jag med dock :)

Handens fem fingrar.