Jag vet inte, men jag tänker inte på den där dagen så mycket längre. Den dagen, eller natten som det faktiskt var, då jag klev in genom porten till Östra sjukhusets förlossning och inte klev ut igen förrän elva dagar senare.

Däremot så tänker jag ofta på dagar som kommit efter den natten. Dagen då jag utnyttjade ett av mina nio liv, dagen då jag blev mamma och dagen då jag såg min son för första gången, född femton veckor för tidigt, femhundrafemtiofem gram tung, liten som en marsipangris och kopplad till en respirator.

Sen kom dagar av infektioner, trötthetshallucinationer, saturationer och ganska få komplikationer.
Dagar av skratt och gråt och oro, gos, mys och en massa känguruande både i Gröna rummet, Röda rummet och Gula rummet.
Olika rum, samma fåtöljer.
Dagar av nästan-ligga-på-golvet-och-hålla-sig-för-magen-av-skratt när Ian bajsar loss ordentligt när han ligger naken på sin mamma och dagar av ständigt blickande på skärmen och kurvorna som träder fram på den.
Puls, saturation, andning.
Grön, blå, vit.

Och så växte han och vi jublade åt 600 gram, åt 700 gram, flagga på kuvösen vid 1000 gram och sen gick både 1100 och 1200 av bara farten och Ian blev mera vaken, fick sitt första bad, bajsade sin pappa i handen och tränar på att möta sin omvärld med stora ögon.

Ian kom ur kuvösen och fick kläder som var både rosa och blåa och vita och prickiga och fick ligga i vattensäng med sänghimmel.
Helt plötsligt blev han en stor pojke.
Med så mycket hår. Det måste han ha från sin far.

Tränade på att ha grimma på sig istället för cpap när han var ute och pappagosade och mammagosade, och hans syrebehov minskade både i cpapen och i grimman och helt plötsligt kom gårdagen då vi insåg att Ian visst hade haft på sig grimman i nästan två dygn med undantag för några timmar i cpapen då man gjorde synundersökning på honom.
Det går snabbt nu. Många undersökningar har det varit de senaste dagarna.

Synundersökning: Check, inget att anmärka på för tillfället. Ser bra ut.
Hjärnan: Vet inte svaret på den, men de skulle nog sagt något om det var något. Kan inte tänka mig att det är nåt, både jag och Ians pappa har jättesnygga och smarta hjärnor. Så då borde våran avkomma ha det med.
Ortopeden: Ian har Charlie Chaplin-fötter. Jättecharmigt och något som kommer räta ut sig så småningom.
Ultraljud på hjärtat: Ductus är fortfarande stängd. Ian har två små hål (1,0 mm och 1,8 mm stora) i väggen mellan vänster och höger kammare, och på undersökningen igår så hittade man också en förträngning vid en klaff som leder från höger kammare. Viktigt att poängtera att det är en mild förträngning, och att man skall hålla den under uppsyn. Större chans att den växer bort än att det blir en risk med den.
Urolog: Man har tittat på hans mer privata delar (urinhålet sitter lite på undersidan), och det är något man åtgärdar i halvårsåldern.

Så kommer det nya tider då våren nästan är på väg att gå över till sommar, träden står i full blom, gräset är grönt och Ians mamma tog sin första långpromenad runt Östra sjukhuset. Då fanns det tid till att tänka, att reflektera, och att känna. Att se bakåt och blicka framåt och att värdesätta känslan av att hela tiden befinna sig i häret och i nuet.
Och det bränner på axlarna där jag sitter på en gräsmatta vid psykakuten och äter min glass, och ännu en ambulans kör in mot sjukhuset för att lämna av en patient med en oviss framtid på någon av akuterna.

Och jag känner mig nöjd, och glad. Jag har varit ledsen och stundvis känt sorg över alla dessa barns öden, men jag har också tillåtit mig att känna en sådan ofantlig glädje och stolthet över min sons utveckling.
Han har gått från någonting som lät som en pipande kattunnge inne i en kuvös, till en påklädd liten pojke med starka lungor som mer än gärna vrålar när han är missnöjd, och ibland faktiskt också bara för att visa att han kan.
En liten pojke som skrynklar ihop hela ansiktet och blir illröd på en sekund när han är sur, och som har ett kärleksfullt och gosigt bebisansikte när han är nöjd.
Och om ni säger att bebisars leenden beror på gaser, så säger jag att det gör de inte alls. Ians stora leenden är inte kopplade till magont, utan till välbefinnande - och det kan jag hoppa upp och sätta mig på.

Idag klockan tio kommer en ambulans stanna framför den där porten som jag klev in genom och inte kom ut genom förrän elva dagar senare. Då var mitt liv förändrat.
Idag klockan tio kommer våran son att rulla ut genom den porten, fyrtiosju dagar senare sedan han låg i min mage när jag klev in igenom samma port.
Ian är stor nu, och behöver inte den intensivvården som erbjuds på avdelning 316. Det är bättre att ge den platsen till ett barn som faktiskt behöver det.

Så Ian, Ians mamma och Ians pappa tar nu nästa steg i utvecklingen, och låter Ian sälla sig till de stora barnen - på neonatalavdelning 210 på Mölndals sjukhus.
Samma läkare, nya sköterskor.
Det kommer att bli skönt att se lite nya väggar, att få ett nytt ställe att åka till, att få möjligheten att vara mer med Ian - samtidigt som att det är tråkigt att lämna 316 och den tryggheten som personalen där varit mitt i våran stormande tillvaro de senaste veckorna. Men, det känns som om vi alltid kommer att ha något osynligt, mentalt band kopplade till neonatal på Östra, det var ju där Ians liv började.

Men idag tänker jag lämna intensivvården tillsammans med Ian och Wille med ett stort leende på läpparna - vi har kommit en bra bit på vägen under resan vi hittils gjort tillsammans!

Hej Mölndal!

♥