I måndags var det dags för ett besök hos Dr Hjärta efter ett långt uppehåll där ifrån, det är Dr Öga och Dr Hjärta som nog kommer att bli de återkommande läkarkontrollerna för Ian under on lång tid fram över.

Vi blev nu medvetna om att det inte är på grund av Ians VSD (hål mellan kamrarna) man fortsätter kontrollera honom, utan på grund av "pulmonalisstenos", den förträngning som finns i klaffen ut till lungpulsådern. I måndags så var det också första gången som en läkare ens nämnde att det kanske någon gång i framtiden kan bli aktuellt med en operation av förträngningen, och då går man upp från ljumsken till och gör en så kallad ballongsprängning.

 

Vi blev lite tagna på sängen av detta, eftersom man tidigae sagt att man inte kommer att behöva åtgärda det, men samtidigt var det nu en läkare som vi aldrig träffat tidigare, och han kan ju ha varit mer rak och direkt än de andra. Han sade till exempel att Ian hade 2-3 hål mellan kamrarna, medans de tidigare läkarna som tittat på honom såg 2 från början, och sen 1 eftersom det andra hade växt igen vid förra kontrollen.

Så, Ian fortsätter att gå på kontroller hos Dr Hjärta, men den nästa kommer inte att vara förrän i januari, vilket betyder att man inte anser förträngningen vara allvarlig. Det är ingen åkomma som på något sätt kommer att ge något akut hjärtfel, utan man kommer att upptäcka om den blir tätare i god tid, och därefter planera för en ballongsprängning om det skulle behöva bli aktuellt i framtiden.

 

Ian var på mycket gott humör hela undersökningen igenom, låg och skrattade och fjantade sig, helt underbart! Det är så skönt nu är han är lite äldre och inte bli fasthållen och trugad med sockerlösning vid varje undersökning, på senaste besöket hos Dr Öga så höll han uppe ögonen själv, och sköterskan behövde inte spärra upp hans ögon med tops som tidigare.

 

Den 8 oktober fyller vårt barn sex månader. Det är helt ofattbart och alldeles underbart, tänk vad bra det blev trots allt. Tänk att det var just Ian som kom till oss, så härlig, glad och sprallig.

Tänk vilken fantastisk resa vi tre gjort, där ytterligheter möts, känslor som exploderar och hjärtan som sprängs av glädje, kärlek och stolthet.

Tänk rädslan, skräcken och paniken vi upplevt då och då, tänk er hopp och förtvivlan i ett, tänk er att bara få älska på avstånd, att inte få krama, att inte få pussa på, att knappt få beröra därför att din beröring gör ont.

Kan ni förstå att vi gör alla de där sakerna fast tusen gånger mer nu?

Jag tror jag pussar Ian hundra gånger om dagen, jag berör honom hela tiden, mina läppar på hans panna när vi vilar i sängen tillsammans, när han sitter i BabyBjörnen, en hand på honom nästan jämt, gör allt det där man inte fick. Tar igen, kompenserar.

Det är härligt och alldeles underbart.

Finaste Ian!

 

Vi har börjat ge Ian en tesked katrinplommonpuré om dagen, för magen skull. Det är lite tidigt att börja med smakportioner, och BVC rådde oss att vänta, men vi körde ändå. Han är två månader korrigerat och snart sex månader okorrigerat. 

Han älskar det. Såklart.

Som han njuter och smackar och det är en fröjd att se honom äta.

 

 

Både Gudmor Annika och tant Catta har varit på besök och fåttsin beskärda del av Ian-gos, och igår vågade jag mig till Frölunda torg med Ian. Han uppskattade det nog inte så värst eftersom han fick skrikpanik som varade även hela bussresan hem, men för mig var det ett stort, läskigt steg att åka med kollektivtrafiken eftersom bacillskräcken är total, och en spårvagn känns som den ultimata smittohärden.

Därför tog vi bussen hem igen, såg att åka på en folktom tid och så handspritade jag järnet. Kalla mig manisk, men eftersom Ian kom såpass tidigt han hann inte få de antikroppar som skapar immunförsvaret i magen, vilket gör att han är extra känslig för virus och infektioner. 

 

Men jag resonerar så här: Jag kan inte isolera oss. Jag kan inte vara föräldraledig fram till början av mars och sitta hemma hela tiden, då får jag panik. Jag måste få se folk, hänga på stan och träffa andra människor - men kommer såklart att undvika kollektivtrafik i rusningstid och platser där mycket folk vistas. Dagisbarn är fortfarande ett no-no.

Ian har inte haft sin första förkylning än, så vi vet inte alls hur han kommer att reagera, hur luftvägar och lungor tar det. Så vitt vi vet har han ingen konstaterad BPD i lungorna, men eftersom har är extremprematur, har haft syrgas upp till vecka 35-36 och var väldigt tillväxthämmad vid födseln så vet man ju aldrig hur lungorna reagerar på virus, så det är bäst att ta det försiktigt.

 

Idag är Ian ledsen och jag vet inte varför. Han spänner med benen väldigt mycket, så magstök är väl en inte allt för dum gissning. Det kan var på gång något i munnen också, för han verkar ha ont där med och det skulle faktiskt inte vara helt otänkbart att en bissing är på väg. Han dregglar en del, och ser lite svullen ut i nedre delen, där han fick sin allra första tand.

Så vi tar en lugn dag idag, mysbyxor på, onyttig mat för mammans del, och en massa kängurugos för både Ians och min del.

 

Puss på er!

 

 

Det börjar glesa ut sig på läkarbesöksfronten för Ians del. Vi missade ett hjärtultraljud för några veckor sedan, och skall göra det nu i slutet av september istället, och så var vi tvugna att omboka Dr Öga förra torsdagen eftersom Ian hade blivit inbokad på att göra magnetröntgen på hjärnan samma dag.

Svaret på magnetröntgen löd väl ungefär: "så bra som de kan vara på en prematur född i den veckan (25+1) och med den vikten (555g)". Inga rester från blödningar, strukturen och bildandet av själva substansen var bra. Det var några slags hålrum bak i hjärnan som hade en lite kantigare/taggigare insida än vanligt, men man kunde inte säga så mycket om det. Insåg att jag nog varit nervigare för svaret än vad jag insett, hjärnan känns som en ganska stor eh...grej.
 

Sen var vi hos Dr Öga som konstaterade att kärlet i vänsterögat nu st dragit sig tillbaka, och vi skall få ny tid för  återbesök om enochenhalv månad, och gårdagen kan med andra ord summeras med enbart b ord.

 

Ian har börjat le och garva så mycket, helt underbart! Tandlöst och hjärtligt och alldeles fantastiskt. När man anar det, elller när man minst anar det så kommer det ett leende, som bara exploderar i hela hans ansikte, och som rör sig likt svallvågor genom hela hans kropp och gör så att hela han spritter. Det är underbart, och man blir helt varm av kärlek inombords varje gång.

 

Han mage har krånglat som bara den de senaste veckorna. Det började med att han ju kaskadkräktes rätt mycket, så vi fick rådet att minska matmängden. I samma veva började han få problem med bajseriet, så vi tog bort all rapsolja, minifom och sempedroppar och började med Laktulos istället, då blev stackaren som en bongotrumma hela han, full av luft och kolikskrek timme ut och timme in några kvällar. Så efter lite övervägande med doktor Karin, så tog vi bort Laktulosen och satte in rapsoljan igen, 1 ml per 100 ml, och vips blev ungen glad som en sol igen.

Maten har han också hållit på att krångla med. Efter 50 ml tar det liksom stopp och han börjar leka med nappen, skratta och pyssla med allt annat än att äta. Man har fått truga i honom maten och det har väl känts sådär. Vid vägningen innan MR-röntgen visade det sig att hanvara ökat 115 gram på två veckor, och vi fick direktiv om att han skall äta minst 75 ml var tredje timma. Gah! Snacka om att känna att man var tvungen att tvångsmata honom.

Några dagar kände jag att han trots allt ätit allt för lite, så jag åkte till BVC för en extravägning, och då hade han trots allt ökat 165 gram till och vägde nu över fyra kilo. Då blev jag lugn :)

Det har blivit bättre med maten de senaste dagarna, bara man ger honom lite tid att få fnittra av sig efter halvtidsrapen så är han strax igång igen.

 

I eftermiddag är det dags för BVC igen, andra dosen av Rotarix-vaccinet skall inmundigas och det skall vägas och mätas. Jag tror att grabben växt så det knakar, förra mätningen var han ståtliga 50 cm lång. Vi får se vad det visar idag.

Det där med vaccin är en intressant diskussion. Innan Ian kom till världen så var jag väl lite skeptisk till vaccinationshysterin i allmänhet, men så föder jag Ian, en liten grabb på 555 gram, utan något eget immunförsvar, och känner "ge honom allt som finns att få". Rotarixet som han skall få idag är till exempel inte med i vaccinationspaketet, utan ett tillägg som vi valt att han skall få utöver. Rotarix ges mot ROTA-virus som är ett mycket allvarligt magvirus.

 

Ians pappa har börjat jobba igen, och jag är nu mammaledig på riktigt. Det känns väldigt underligt stundvis, vi tre har ju hängt ihop sedan den 8 april och har blivit ett bra team på vägen, och nu känns det litesom att vi inte är "hela" längre. Men vi klarar oss bra ändå, jag och Ian.

Vi morgonmyser, hänger i soffan, leker, går på promenad, äter och så vips så är pappa hemma igen. Dagarna går väldigt snabbt.

Idag har vi promenerat en timma i göteborgsstormen. Majorna-Kungssten-Nya varvet-Röda sten-Klippan och sen upp i Majorna igen. Bugaboon fick verkligen sättas på prov i blåsten, då den endast väger knappt 10 kilo och härjade runt som en vante i stormen längs med havet, men det gick bra.

 

Annars flyter allt på som det skall, syrgasen är tillbakalämnad till AGA eftersom vi kände att de inte behövdes då vi aldrig behövt använda den på Ian här hemma. Poxmätaren är lämnad till lungmottagningen eftersom vi insåg att vi inte använt den heller tag heller. Jag hade svårare att släppa poxen än syrgasen faktiskt, men nu när den är borta känns det bara skönt. Ian blir mer och mer som en "vanlig" bebis liksom.

 

På måndag är det dags för ultraljud på Ians hjärta, och efter det har vi ingen inbokad läkarundersökning på ett tag så vitt jag vet. Eller jo förresten, den 10 oktober skall vi börjar gå på neonatals läkarmottagning och träffa Ians doktor Karin (som följt honom från sekunden han föddes, och som skall fortsätta följa honom upp i skolåldern). Men de läkarbesöken är ju bara roliga att gå på, det handlar ju om uppföljning av Ians utveckling och så :)

 

Det blir lite mer sporadiska uppdateringar här som ni märker, det finns för tillfället inte så mycket tid till att syssla med annat än att hänga med Ian ♥

 

Pojken på bilderna heter Bror Jack IAN Engelbrektsson, och det har knappt någon av er som läser här missat vid det här laget.

I söndags samlades vi nere i Paradiset, Jag, Wille, Ian, Birgitta, Helga, Ingmarie, Jens, Fina, Jack, Britt, Inger, Sofie, Robin, Marcus, Ellinor, Moa, Manfred, Britta, Mikael, Julia, Emanuel, Annika, Jonas, Martin, Catta, Mikael, Emmelie, Wilma, Linnéa, Fredrik och så Ians kompis Neo såklart.  

 

Pojken på bilderna vägde 555 gram när han föddes, och när jag precis hade vaknat upp efter akutsnittet dagen då han kom så sade pojkens pappa: "Vi har fått en son, han heter Ian" och jag tittade på min man med narkos- och morfinfylld blick och garvade "Hehe, Ian Wactmeister..."

Sen fortsatte Wille: "Han väger 555 gram", och jag ba': "Hehe, 555 kilo" och sen så minns inte jag mer av den dagen.

 

Dagen efter blev jag körd i min sjukhussäng genom sjukhusets kulvertar av sjukhusvaktmästaren, från IVA tillbaka till specialistförlossningen där allt började tre dagar tidigare. Där väntade Wille i ett rum, och tillsammans åkte vi upp till avdelning 316 - neonatal för mitt första besök hos Bror Jack Ian Engelbrektsson.

Och där låg han, så liten men men ändå så stor. Och jag såg med en gång att han var en Ian. Det kändes i rummet. Vi hade egentligen bara två namn, Stella om det skulle bli en flicka och Ian om det skulle bli en pojke, och när jag såg den lille krabaten i kuvösen så var det så självklart att han var en Ian, logiskt på något sätt. Inget annat namn hade passat.

 

Ian är ett rockstjärnenamn, för våran Ian är minst lika stor som Ian Gillan och Ian Anderson och hans stjärna på himlen kommer att lysa tusenfalt gånger starkare än någon annan rockstjärne-Ians någonsin. Sådeså.

 

 

Vi åt Ians egna lakritscupcakes, drack saft och kaffe, mumsade tårta och kanelbullar i söndags. Wille berättade om Ians alla namn och läste en fin dikt, och jag försökte hålla mig från att inte brista ut i tårar av glädje och sentimentalitet eftersom jag inte träffat en del av er som var där med oss igår på så många månader, och jag var så stolt över att få visa upp våran älskade Ian för er, och så glad över att äntligen träffa er igen så att mitt hjärta nästan brast. 

Jag hade så gärna velat säga något till Ian, men jag hade aldrig klarat av det det dagen. Mitt inre var på väg att explodera av känslor redan flera dagar innan namngivningen.

Jag viskar ord i min sons öra varje dag istället.

 

 

 

Ellinor sjöng Jojje Wadenius "Mitt lilla barn" medans Neos pappa Fredrik spelade gitarr, gudmor Annika pratade lite, likaså gudfar Jonas och så Martin såklart. Barnen gosade med hästarna, promenerade med hunden och regnet föll över Paradiset då och då.

Vi planterade en körsbärsbuske till Ians ära, just för att körsbärsträden slog ut den helgen han föddes, och för att vi gick förbi de stora rosablommande träden varje dag utanför Östra när Ian låg där.

 

Efter några timmar började Ians och våra närmsta att dra sig hemmåt, och jag var så uppfylld av känslor och glädje där jag satt med min son i famnen att jag inte visste vart jag skulle rikta all min energi.

Jag älskar er alla så himla mycket, och det är så häftigt att Ian får ha er i sitt liv, av vi får ha er i våra liv.

 

Tack för att ni ville dela söndagen den 2 september tillsammans med oss! ♥