I måndags var det dags för ett besök hos Dr Hjärta efter ett långt uppehåll där ifrån, det är Dr Öga och Dr Hjärta som nog kommer att bli de återkommande läkarkontrollerna för Ian under on lång tid fram över.

Vi blev nu medvetna om att det inte är på grund av Ians VSD (hål mellan kamrarna) man fortsätter kontrollera honom, utan på grund av "pulmonalisstenos", den förträngning som finns i klaffen ut till lungpulsådern. I måndags så var det också första gången som en läkare ens nämnde att det kanske någon gång i framtiden kan bli aktuellt med en operation av förträngningen, och då går man upp från ljumsken till och gör en så kallad ballongsprängning.

 

Vi blev lite tagna på sängen av detta, eftersom man tidigae sagt att man inte kommer att behöva åtgärda det, men samtidigt var det nu en läkare som vi aldrig träffat tidigare, och han kan ju ha varit mer rak och direkt än de andra. Han sade till exempel att Ian hade 2-3 hål mellan kamrarna, medans de tidigare läkarna som tittat på honom såg 2 från början, och sen 1 eftersom det andra hade växt igen vid förra kontrollen.

Så, Ian fortsätter att gå på kontroller hos Dr Hjärta, men den nästa kommer inte att vara förrän i januari, vilket betyder att man inte anser förträngningen vara allvarlig. Det är ingen åkomma som på något sätt kommer att ge något akut hjärtfel, utan man kommer att upptäcka om den blir tätare i god tid, och därefter planera för en ballongsprängning om det skulle behöva bli aktuellt i framtiden.

 

Ian var på mycket gott humör hela undersökningen igenom, låg och skrattade och fjantade sig, helt underbart! Det är så skönt nu är han är lite äldre och inte bli fasthållen och trugad med sockerlösning vid varje undersökning, på senaste besöket hos Dr Öga så höll han uppe ögonen själv, och sköterskan behövde inte spärra upp hans ögon med tops som tidigare.

 

Den 8 oktober fyller vårt barn sex månader. Det är helt ofattbart och alldeles underbart, tänk vad bra det blev trots allt. Tänk att det var just Ian som kom till oss, så härlig, glad och sprallig.

Tänk vilken fantastisk resa vi tre gjort, där ytterligheter möts, känslor som exploderar och hjärtan som sprängs av glädje, kärlek och stolthet.

Tänk rädslan, skräcken och paniken vi upplevt då och då, tänk er hopp och förtvivlan i ett, tänk er att bara få älska på avstånd, att inte få krama, att inte få pussa på, att knappt få beröra därför att din beröring gör ont.

Kan ni förstå att vi gör alla de där sakerna fast tusen gånger mer nu?

Jag tror jag pussar Ian hundra gånger om dagen, jag berör honom hela tiden, mina läppar på hans panna när vi vilar i sängen tillsammans, när han sitter i BabyBjörnen, en hand på honom nästan jämt, gör allt det där man inte fick. Tar igen, kompenserar.

Det är härligt och alldeles underbart.

Finaste Ian!

 

Vi har börjat ge Ian en tesked katrinplommonpuré om dagen, för magen skull. Det är lite tidigt att börja med smakportioner, och BVC rådde oss att vänta, men vi körde ändå. Han är två månader korrigerat och snart sex månader okorrigerat. 

Han älskar det. Såklart.

Som han njuter och smackar och det är en fröjd att se honom äta.

 

 

Både Gudmor Annika och tant Catta har varit på besök och fåttsin beskärda del av Ian-gos, och igår vågade jag mig till Frölunda torg med Ian. Han uppskattade det nog inte så värst eftersom han fick skrikpanik som varade även hela bussresan hem, men för mig var det ett stort, läskigt steg att åka med kollektivtrafiken eftersom bacillskräcken är total, och en spårvagn känns som den ultimata smittohärden.

Därför tog vi bussen hem igen, såg att åka på en folktom tid och så handspritade jag järnet. Kalla mig manisk, men eftersom Ian kom såpass tidigt han hann inte få de antikroppar som skapar immunförsvaret i magen, vilket gör att han är extra känslig för virus och infektioner. 

 

Men jag resonerar så här: Jag kan inte isolera oss. Jag kan inte vara föräldraledig fram till början av mars och sitta hemma hela tiden, då får jag panik. Jag måste få se folk, hänga på stan och träffa andra människor - men kommer såklart att undvika kollektivtrafik i rusningstid och platser där mycket folk vistas. Dagisbarn är fortfarande ett no-no.

Ian har inte haft sin första förkylning än, så vi vet inte alls hur han kommer att reagera, hur luftvägar och lungor tar det. Så vitt vi vet har han ingen konstaterad BPD i lungorna, men eftersom har är extremprematur, har haft syrgas upp till vecka 35-36 och var väldigt tillväxthämmad vid födseln så vet man ju aldrig hur lungorna reagerar på virus, så det är bäst att ta det försiktigt.

 

Idag är Ian ledsen och jag vet inte varför. Han spänner med benen väldigt mycket, så magstök är väl en inte allt för dum gissning. Det kan var på gång något i munnen också, för han verkar ha ont där med och det skulle faktiskt inte vara helt otänkbart att en bissing är på väg. Han dregglar en del, och ser lite svullen ut i nedre delen, där han fick sin allra första tand.

Så vi tar en lugn dag idag, mysbyxor på, onyttig mat för mammans del, och en massa kängurugos för både Ians och min del.

 

Puss på er!