Pojken på bilderna heter Bror Jack IAN Engelbrektsson, och det har knappt någon av er som läser här missat vid det här laget.

I söndags samlades vi nere i Paradiset, Jag, Wille, Ian, Birgitta, Helga, Ingmarie, Jens, Fina, Jack, Britt, Inger, Sofie, Robin, Marcus, Ellinor, Moa, Manfred, Britta, Mikael, Julia, Emanuel, Annika, Jonas, Martin, Catta, Mikael, Emmelie, Wilma, Linnéa, Fredrik och så Ians kompis Neo såklart.  

 

Pojken på bilderna vägde 555 gram när han föddes, och när jag precis hade vaknat upp efter akutsnittet dagen då han kom så sade pojkens pappa: "Vi har fått en son, han heter Ian" och jag tittade på min man med narkos- och morfinfylld blick och garvade "Hehe, Ian Wactmeister..."

Sen fortsatte Wille: "Han väger 555 gram", och jag ba': "Hehe, 555 kilo" och sen så minns inte jag mer av den dagen.

 

Dagen efter blev jag körd i min sjukhussäng genom sjukhusets kulvertar av sjukhusvaktmästaren, från IVA tillbaka till specialistförlossningen där allt började tre dagar tidigare. Där väntade Wille i ett rum, och tillsammans åkte vi upp till avdelning 316 - neonatal för mitt första besök hos Bror Jack Ian Engelbrektsson.

Och där låg han, så liten men men ändå så stor. Och jag såg med en gång att han var en Ian. Det kändes i rummet. Vi hade egentligen bara två namn, Stella om det skulle bli en flicka och Ian om det skulle bli en pojke, och när jag såg den lille krabaten i kuvösen så var det så självklart att han var en Ian, logiskt på något sätt. Inget annat namn hade passat.

 

Ian är ett rockstjärnenamn, för våran Ian är minst lika stor som Ian Gillan och Ian Anderson och hans stjärna på himlen kommer att lysa tusenfalt gånger starkare än någon annan rockstjärne-Ians någonsin. Sådeså.

 

 

Vi åt Ians egna lakritscupcakes, drack saft och kaffe, mumsade tårta och kanelbullar i söndags. Wille berättade om Ians alla namn och läste en fin dikt, och jag försökte hålla mig från att inte brista ut i tårar av glädje och sentimentalitet eftersom jag inte träffat en del av er som var där med oss igår på så många månader, och jag var så stolt över att få visa upp våran älskade Ian för er, och så glad över att äntligen träffa er igen så att mitt hjärta nästan brast. 

Jag hade så gärna velat säga något till Ian, men jag hade aldrig klarat av det det dagen. Mitt inre var på väg att explodera av känslor redan flera dagar innan namngivningen.

Jag viskar ord i min sons öra varje dag istället.

 

 

 

Ellinor sjöng Jojje Wadenius "Mitt lilla barn" medans Neos pappa Fredrik spelade gitarr, gudmor Annika pratade lite, likaså gudfar Jonas och så Martin såklart. Barnen gosade med hästarna, promenerade med hunden och regnet föll över Paradiset då och då.

Vi planterade en körsbärsbuske till Ians ära, just för att körsbärsträden slog ut den helgen han föddes, och för att vi gick förbi de stora rosablommande träden varje dag utanför Östra när Ian låg där.

 

Efter några timmar började Ians och våra närmsta att dra sig hemmåt, och jag var så uppfylld av känslor och glädje där jag satt med min son i famnen att jag inte visste vart jag skulle rikta all min energi.

Jag älskar er alla så himla mycket, och det är så häftigt att Ian får ha er i sitt liv, av vi får ha er i våra liv.

 

Tack för att ni ville dela söndagen den 2 september tillsammans med oss! ♥