Det börjar glesa ut sig på läkarbesöksfronten för Ians del. Vi missade ett hjärtultraljud för några veckor sedan, och skall göra det nu i slutet av september istället, och så var vi tvugna att omboka Dr Öga förra torsdagen eftersom Ian hade blivit inbokad på att göra magnetröntgen på hjärnan samma dag.

Svaret på magnetröntgen löd väl ungefär: "så bra som de kan vara på en prematur född i den veckan (25+1) och med den vikten (555g)". Inga rester från blödningar, strukturen och bildandet av själva substansen var bra. Det var några slags hålrum bak i hjärnan som hade en lite kantigare/taggigare insida än vanligt, men man kunde inte säga så mycket om det. Insåg att jag nog varit nervigare för svaret än vad jag insett, hjärnan känns som en ganska stor eh...grej.
 

Sen var vi hos Dr Öga som konstaterade att kärlet i vänsterögat nu st dragit sig tillbaka, och vi skall få ny tid för  återbesök om enochenhalv månad, och gårdagen kan med andra ord summeras med enbart b ord.

 

Ian har börjat le och garva så mycket, helt underbart! Tandlöst och hjärtligt och alldeles fantastiskt. När man anar det, elller när man minst anar det så kommer det ett leende, som bara exploderar i hela hans ansikte, och som rör sig likt svallvågor genom hela hans kropp och gör så att hela han spritter. Det är underbart, och man blir helt varm av kärlek inombords varje gång.

 

Han mage har krånglat som bara den de senaste veckorna. Det började med att han ju kaskadkräktes rätt mycket, så vi fick rådet att minska matmängden. I samma veva började han få problem med bajseriet, så vi tog bort all rapsolja, minifom och sempedroppar och började med Laktulos istället, då blev stackaren som en bongotrumma hela han, full av luft och kolikskrek timme ut och timme in några kvällar. Så efter lite övervägande med doktor Karin, så tog vi bort Laktulosen och satte in rapsoljan igen, 1 ml per 100 ml, och vips blev ungen glad som en sol igen.

Maten har han också hållit på att krångla med. Efter 50 ml tar det liksom stopp och han börjar leka med nappen, skratta och pyssla med allt annat än att äta. Man har fått truga i honom maten och det har väl känts sådär. Vid vägningen innan MR-röntgen visade det sig att hanvara ökat 115 gram på två veckor, och vi fick direktiv om att han skall äta minst 75 ml var tredje timma. Gah! Snacka om att känna att man var tvungen att tvångsmata honom.

Några dagar kände jag att han trots allt ätit allt för lite, så jag åkte till BVC för en extravägning, och då hade han trots allt ökat 165 gram till och vägde nu över fyra kilo. Då blev jag lugn :)

Det har blivit bättre med maten de senaste dagarna, bara man ger honom lite tid att få fnittra av sig efter halvtidsrapen så är han strax igång igen.

 

I eftermiddag är det dags för BVC igen, andra dosen av Rotarix-vaccinet skall inmundigas och det skall vägas och mätas. Jag tror att grabben växt så det knakar, förra mätningen var han ståtliga 50 cm lång. Vi får se vad det visar idag.

Det där med vaccin är en intressant diskussion. Innan Ian kom till världen så var jag väl lite skeptisk till vaccinationshysterin i allmänhet, men så föder jag Ian, en liten grabb på 555 gram, utan något eget immunförsvar, och känner "ge honom allt som finns att få". Rotarixet som han skall få idag är till exempel inte med i vaccinationspaketet, utan ett tillägg som vi valt att han skall få utöver. Rotarix ges mot ROTA-virus som är ett mycket allvarligt magvirus.

 

Ians pappa har börjat jobba igen, och jag är nu mammaledig på riktigt. Det känns väldigt underligt stundvis, vi tre har ju hängt ihop sedan den 8 april och har blivit ett bra team på vägen, och nu känns det litesom att vi inte är "hela" längre. Men vi klarar oss bra ändå, jag och Ian.

Vi morgonmyser, hänger i soffan, leker, går på promenad, äter och så vips så är pappa hemma igen. Dagarna går väldigt snabbt.

Idag har vi promenerat en timma i göteborgsstormen. Majorna-Kungssten-Nya varvet-Röda sten-Klippan och sen upp i Majorna igen. Bugaboon fick verkligen sättas på prov i blåsten, då den endast väger knappt 10 kilo och härjade runt som en vante i stormen längs med havet, men det gick bra.

 

Annars flyter allt på som det skall, syrgasen är tillbakalämnad till AGA eftersom vi kände att de inte behövdes då vi aldrig behövt använda den på Ian här hemma. Poxmätaren är lämnad till lungmottagningen eftersom vi insåg att vi inte använt den heller tag heller. Jag hade svårare att släppa poxen än syrgasen faktiskt, men nu när den är borta känns det bara skönt. Ian blir mer och mer som en "vanlig" bebis liksom.

 

På måndag är det dags för ultraljud på Ians hjärta, och efter det har vi ingen inbokad läkarundersökning på ett tag så vitt jag vet. Eller jo förresten, den 10 oktober skall vi börjar gå på neonatals läkarmottagning och träffa Ians doktor Karin (som följt honom från sekunden han föddes, och som skall fortsätta följa honom upp i skolåldern). Men de läkarbesöken är ju bara roliga att gå på, det handlar ju om uppföljning av Ians utveckling och så :)

 

Det blir lite mer sporadiska uppdateringar här som ni märker, det finns för tillfället inte så mycket tid till att syssla med annat än att hänga med Ian ♥