V 30+1 | 1025 gram

Jag stannar upp. Hela tiden.
Jag kan stanna upp mitt inne i ett folkfyllt nordstan en fredag, titta på min egen spegelbild i ett skyltfönster och tänka,
"Jag är mamma, jag är banne mig mamma till Ian. Han är mitt barn. Mitt och Willes. Vårat"
Och det är så fantastiskt.
Och det sjunker in mer och mer.
Ian är inte en pytteliten leksak som vi åker och leker med på dagarna.
Han är en människa av kött och blod, en liten en som kalibrerar sig inför livet som människa.
En liten en som tränar på att få hjärtat att slå i takt, som jobbar på att andas ut - så att han inte skall samla en massa koldioxid i blodet, och som tränar på att syresätta sig.
Han är duktig, våran Ian.

Han har en infektion igen, Ian. Den började i högerhanden och spred sig sen vidare ut i blodet. Staphylococcus aureus heter bakterien som orsakade den, och eftersom jag upptäckte den röda högerhanden på Ian så snabbt, så hann man också sätta in antibiotika väldigt snabbt, och på så sätt hindrade man spridningen, och infektionsvärdet har nu sjunkt.
Ian har varit relativt opåverkad av infektionen, bara lite extra bradykardier, några fler saturationsfall - men han hämtar alltid upp sig snabbt igen.
Älskade Ian.
Så duktig.

Här om dagen, när jag kom in på Gula rummet där Ian bor, så satt Ians pappa med Ian på bröstet.
Ian låg på rygg, med sprallande ben, och hade filten sådär halvmycket över sig.
Sköterskorna på avdelningen ler åt Ians beteende.
Ian är en stor bebis i en liten bebis kropp.
Medans andra prematurer ofta vill ligga mörkt, omstoppade och nerstoppade i sin lilla toffla i kuvösen, så diggar Ian Engelbrektsson att ligga naken på rygg, spralla med raka ben, en filt nonchalant slängd över delar av kroppen och tittandes runt omkring sig.
Han skall vara med hela tiden liksom.

Han hade till råga på allt bara fuktgrimman på sig, och hade med andra ord sluppit cpapen i flera timmar när jag kom. Så både far och son var mycket nöjda och hade gosat en massa ♥
Flaggan stod på kuvösen, för iförrgår passerade Ian enkilot, och vägde in på tunga 1025 gram.
När jag kom upp till avdelningen en dag så passerade jag en grupp läkare och sköterskor i korridoren, och jag hörde hur de pratade något om "...Gula rummet...Ian..." någonting, och eftersom trollkarlsdoktorn såg att jag stannade upp när jag hörde mitt barns namn, så sa han: "Du kan vara lugn, jag står här och skryter om eran son, han sköter sig över förväntan..." 
Och Ians mamma höll såklart på att explodera lite inombords av stolthet.

Man hinner tänka mycket när man sitter känguru med Ian.
Här om dagen kom Ians mamma fram till att persienner är en extremt komplicerad konstruktion efter att ha studerat persiennerna på Gula rummet noggrannt i flera timmar.
Igår fastnade tankegångarna på 555 gram. Väldigt få av er som läser här förstår nog hur lite det är.
En del av er förstår, för ni har också fått pyttebebisar - och det är enbart hos er som jag kan få någon form av förståelse för min sons födelsevikt. För ibland har jag ett behov av att få förståelse inför det faktum att min son var lång som en skollinjal och vägde som en bytta smör när han föddes.
Det är så ofattbart otroligt att man nästan inte tror på det själv.

Och så tänker man på hur snabbt vi människor kan ställa om oss. Ena dagen är det "vi skall ha barn, jag skall bli tjock och go och beställer mammabaddräkter från Ellos" typ. Och andra dagen blev det visst "Hey mitt kid föddes femton veckor för tidigt och bor i plastlåda, och har slangar i varenda del av kroppen och en plastsnabel i ansiktet men jag är fine med det" typ.
Märkligt hur någonting så onormalt blir normalt, och hur bra vi är på att hantera det trots att man hamnat mitt i en värld som man knappt visste att den fanns innan.
 
Han är så fin Ian Engelbrektsson. 
Hans utveckling går så snabbt, 
att ena dagen behöver han ha femtio procent i syrgas,
och nästa klarar han sig bra på tjugofem i cpapen.
När han ligger med grimman behöver han lite mer, vilket är logiskt.
Grimman skapar inget större tryck i lungorna, vilket cpapen gör, och mer syrgas hamnar i luften istället för i lungorna med grimman.
Men han tar fina och djupa andetag även utan cpapen.
Tanken är att han skall ha grimma på sig när han är ute hud-mot-hud,
och cpap när han skall sova i sin säng.

Idag har det varit både mammagos och pappagos och byte från kuvös till vattensäng, och i och med det så fick den lille herrn kläder på sig. Stort.
Mycket stort.
Både bodyn i storlek 44, och händelsen i sig var mycket stora.
Han är så fin, våran Ian.
Legat ute halva dagen på oss i sin fuktgrimma utan några problem.
Hans trombocyter är tillbaka där de skall vara, hans infektion och på väg att försvinna, han andas fina och djupa andetag, hans hjärta slår och allt är bara bra.
Det känns så rättvist på något sätt.
Lagen om orsak och verkan.
Karma.

Ian har min mun och Willes ögon och börjar få riktigt personliga drag i ansiktet nu. Han har mellanblont hår och bebisdubbelhaka, veck i nacken och en riktig bebisrumpa. Det är klart, grabben väger ju hela 1025 gram nu, och har gått upp mer än vad han har ökat i längd, så han börjar få så goa bebisproportioner ♥
Imorgon är det dags för vägning igen, det görs måndag, onsdag och fredag.
Jag tippar på 1100 gram och Wille på 1110 gram :)

Nu ikväll, när vi skulle gå, så kunde jag pussa min son godnatt när han låg omstoppad i sin säng. 
Jag kan fortfarande känna hans doft.
Det mina vänner, det känns stort.
Doften av Ian.
Det är kärlek.
 

Man dalar sällan så djupt som när man hör något negativt på NEO, men topparna är höga och det är såååå underbart när det går bra! Grattis!!! Att passera kilot är stort, att dessutom flytta ur kuvösen och få på sig kläder är också stort! Vändningarna på NEO går fort, jag minns att ena dagen låg Enya i kuvös och att jag frågade vad vi hade att se fram emot, vilka steg och delmål vi hade. Jag ville ha någon form av tidsplan men fick som svar att det är helt upp till Enya. Nästa dag var hon ur kuvösen och i lånekläder som hon drunknade i. VI såg till att köpa en body i storlek 38, den drunknade hon också i till att börja med… men efter ett par veckor hade hon vuxit ur den. Det är fantastiskt spännande att följa. Nu börjar hon växa ur vissa storlek 44.

Visst får man en lite skev världsbild när man ligger på NEO, när vi var på Östra tyckte vi att normen var att födas i v 24-26 i valfritt antal och att vägde man över kilot så var man allt en jätte (Enya vägde 1005g när hon kom o var jätten i rummet). Kläderna i butiken såg enorma ut och vi filosoferade över om hur många år de kommer passa Enya… att inte tala om ”normal stora” bebisar de såg nästa sjukligt stora ut… men dagarna innan Enya kom minns jag att jag såg tvillingar på spec bb. Som vägde 2700g och känndes så otroligt små. Sedan kom vi till NÄL och då var normen att komma två och två i v. 34. Jag har dock hört att det anligaste är att man kommer en och en runt v. 40 och väger över 3500g.

Världen är helt enkelt inte sig lik, och visst är det svårt för ens omgivning att relatera. När man ligger inne så är man fast i sin bubbla, när man kommer ut kommer verkligheten i kapp en. Därför har jag fått ett intresse eller nästan ett för att läsa om andras och dela med mig av min tid på NEO. Du skriver så fint, jag känner igen mig i varenda ord, fast Enya nästan var dubbelt så stor. Och jag gläds över er framgång, visst är det härligt att byta blöja utanför kuvösen, och varje sladd som försvinner är en fröjd.

Hälsningar Shiri

Fantastiskt! :)

Gött mos Andrea...!! :)))