I måndags var det åter igen dags att väga Ian och Ians mamma och pappa slog som vanligt vad om vikten. Ians mamma tippade på 1100 gram, och Ians pappa gissade på 1110 gram.
Det blev Wille som tog hem segern eftersom hans son lagt på sig hela 100 gram sedan i fredags och landade således på 1125 gram.
Igår var det dags igen, och fina Ian hade återigen lagt på sig, och kunde dagen till ära stoltsera med att väga 1180 gram.
Det är ju inte konstigt att han går upp i vikt, det är ju det som är målet, det man jobbar för. 8,5 milliliter donatormjölk i timman pumpar den automatiska sprutpumpen som är kopplad till Ians sond ner i hans lilla mage. Allt för att han skall lägga på sig.
Han har ju stått stilla på längden några veckor, men vid mätningen iförrgår morse hade lillskiten växt från 33 cm till 35,2 cm. 

Han blir mer och mer bebis, den där lille Ian.
De senaste dagarna har han verkligen varit med, när han är vaken. Man vet väl fortfarande inte riktigt vad, eller hur mycket bebisar i vecka trettio ser, men jag hörde idag att prematurer ser bättre än bebisar som är kvar i magen, eftersom deras sinnen triggas av omvärlden.

Här om kvällen, när jag hade bytt liten bajsblöja och tagit på Ian den nya, vita bodyn i storlek 38 som Ians pappa köpt åt honom - så stod jag och gullepratade och bebispratade och gulligullade med Ian där han låg i sin himmelsäng, och helt plötsligt inser jag att han verkligen tittar på mig.
Han såg mig.
Granskade mig länge.
Och jag började nästan gråta av den insikten. Att han såg sin mamma.
Han tittade mig rakt in i ögonen, länge. Och jag blev helt varm och tossig inombords av det.
Och stammade fram till sköterskan: "Han ser mig, han råkar inte bara titta på mig, han ser mig. Kom och kolla!"
Och hon kom bort till oss, tittade på Ian och sade: "Ja du det gör han verkligen, han tittar på dig och tränar på att koppla ihop din röst och ditt ansikte tror jag minsan!"


Ian samtalar med sin kompis Pingu.

Idag har vi haft läkarsamtal med Ians läkare som inte hade något att anmärka på. Som vanligt.
Ians lungor fungerar över all förväntan, han behöver väldigt lite syrgas i cpapen (23%-25%) och strax över det när han ligger med fuktgrimman på sig.
Ians läkare skrattade och sade att de måste kolla på hans siffror både en och två gånger extra för att de inte riktigt tror att de är sanna, så bra är dem.
Ögonundersökning står påå agendan här näst, och efter det skall det göras ett ultraljud på hjärnan.
Tiden som kommer framöver handlar enbart om att få Ian att äta och växa och bli stor.

Ian är söt som socker. På riktigt.
Det säger jag ju såklart inte bara för att jag är Ians mamma. Såklart.
Jag tor jag är kär i Ian. Kan man vara det?
Är det så kärleken till sitt barn känns?
Som ett pirr i magen, som att hjärtat exploderar, som en konstant tanke som på olika sätt upptar min hjärna större delar av dygnet.

Tänk att pytte i magen blev en liten liten Ian.
Tänk att det gick som det gick när det kunde gått på ett helt annat sätt.
Det är så fantastiskt.

Sedan han fick lämna kuvösen till förmån för vattensängen har han blivit så stor. Sedan han började ha kläder på sig har han blivit en riktig liten pojke, med betoning på liten.
Ian är fortfarande väldigt liten. Dock sex centimeter längre och dubbelt så tung som när han föddes för snart sex veckor sedan, men fortfarande väldigt liten. Han ser ut som en liten näpen docka.
Så fantastiskt söt så man bara vill äta opp´na!
Rent av helt Ianlicious! ♥