V 28+0 | Anknytning
Man blir lite pömsig av att ligga hud mot hud med sin bebis i flera timmar ♥
Jag förstår, och jag ser på statistiken att väldigt, väldigt många följer våran resa mot framtiden tillsammans med Ian.
Både nära och kära, men också, för oss helt främmande människor klickar sig in här varje dag. Vissa till och med flera gånger per dag.
Och som det värmer. Ni sänder ut så mycket härlig och positiv energi.
Ian berör, såklart.
Alla barn berör oss, oavsett om de är pyttesmå, lagom, sjuka, friska, galna, tandlösa eller kanske har lite spatt i en arm eller i ett ben eller kanske lungor som fått kämpa lite extra.
Oavsett vad, så är de barn.
Och ni vuxna som hittat hit, ni är alla så hjärtligt välkomna!
Vi befinner oss i Ian-bubblan nu, och där inne är allt väldigt vackert, galet, ensamt ibland, underbart och skräckslaget. Ingen dag är ju den andra lik.
Man kan aldrig bara slå sig till ro och vänta ut tiden.
Utan ingen dag är den andra lik.
Helt plötsligt är det dropp, c-lösning, blodtransfusioner, syrgaspuffar med triggerfunktion, nya livsuppehållande slangar och sladdar och kablar och ormbon som sitter fast på Ian och som man trasslar sig in i när man skall kängurugosa några timmar i fåtöljen med sin son.
Andra dagen är det inget av det där, utan bara en rödrosig grabb med en poxmätare och lite syrgasslangar och några andra grejer som ligger där och låtsastittar med pillemariska, svarta små ögon när man kommer.
Igår var de det förstnämda.
Igår var det artärnålar och infarter i tre av fyra lemmar, och poxmätaren på den fjärde. Triggermätaren till syrgaspuffarna på magen, tre elektroder bredvid triggermätaren (de är ju iofs alltid där och mäter pulsen och andningen mm) och jag vet inte vad.
Och Ian var gnällig och grät och härjade på mitt bröst, och man har inte den blekaste vad det är han är missnöjd med.
Fast så är det väl med alla småttingar, oavsett om de är prematura eller inte.
Jag tror att det var magen. Han fick dropp i förrgår, och igår började man med bröstmjölk genom sonden igen. Det blir en omställning för magen och tarmarna såklart.
Och det är en nära-döden-upplevelse för prematurer att ha ont i magen och försöka bajsa.
Ian mår bättre. Pratade med sköterskan igår kväll innan det var dags att sova, och då var det lugn och ro i den Engelbrektssonska kuvösen, och det hade det varit sedan vi gick. Inte så mycket pling och plong och larm.
Han fick ett mindre pulsfall när han låg känguru (hud mot hud) på mig igår, och syresättningen gick ner till 40% (jag ligger på 97%, så det kan ni alltid jämföra med när jag skriver om saturation/syresättning) och så blev han blåsvart om ena handen och sköterskan fick flusha i honom lite extra syrgas.
Det är normalt, speciellt vid infektioner, och de klarar ganska mycket sådana saker.
Men ändå, det är obehagligt att se sitt barn bli blåsvart.
Jag gillar prematurrött mycket bättre.
Rött är i alla avseende mycket bättre än blått.
Så det så.
Infektionen verkar på väg att ge sig, och som jag sade till sköterskan igår mitt i min egen uppgivenhet över hans gråt och gnäll när han låg på mig, "jaja det är väl ett bättre tecken att han lipar och härjar runt på mig än om han skulle vara helt tyst och stillsam och orkeslös", och jo, hon kunde inte annat än att hålla med. Det är krut i den lille mannen! ♥
Ringde till Ians rum nyss och pratade med sköterskan, och hon bekräftade att Ian mådde bättre även idag. Han hade nyss haft ett litet pulsfall, men hade hittat tillbaka själv utan problem. Gott att höra! Jag skall dit upp lite senare idag för lite kängurugos hud mot hud med vackraste Ian.
Wille är iväg och köper en stor garderob med skjutdörrar som vi skall ha i vardagsrummet.
Vi fortsätter att boa för Ian, innan var det för hans ankomst, nu gör vi det inför hans hemkomst :)
Ut med garderoberna från sovrummet, för att ge plats åt Ians säng. Och istället blir det som sagt en stor garderob i vardagsrummet, med plats för alla våra kläder, lakan, handdukar mm.
Ian är pappas grabb. Han är mammas också, men jag tror att Ian och Wille har någon speciell pappa och songrej redan nu. Det är helt fantastiskt faktiskt.
Wille fanns där för Ian direkt när han kom till världen, och de följande nästan två dygnen. Jag låg på IVA och tryckte på morfinpumpen och förstod nog inte riktigt att jag hade blivit mamma förrän jag rullades upp i min säng till Ian sent på måndagskvällen (han föddes mitt på dagen på söndagen) och uttryckte "han ser ju ut som en marsipangris" det första jag gjorde, samtidigt som jag smälte totalt av åsynen av den lilla, lilla pojken med den röda, papperstunna huden och det mellanblonda håret på huvudet.
Jag, och många andra tror att prematurfödslar skapar starkare, direkta band mellan pappan och barnet. Pappan delar allting med mamman: matning, omvårdnad, hud mot hudandet - och anknytningen mellan pappa och barn blir således starkare än vid normala födslar där mammans amning oftast gör att hon och barnet knyter an lite mer.
Och jag ser det på Wille och Ian, och jag tror att de har ett starkt, osynligt band emellan sig som skapades direkt efter förlossningen, och jag tycker att det är helt underbart, fantastiskt! Tänk att vi får dela detta! Jag blir helt gråtig bara jag tänker på det! ♥
Idag fyller Ian 28 veckor, och imorgon firar vi Ians tre första veckor i denna världen.
Vi älskar dig Ian!
2 kommentarerV 27+5 | Allt för Ian ♥
Ian, Ian, lille skrutt.
Nu har han (förmodligen) åkt på sin första infektion, och de ökade bradykardierna (pulsfallen) och tillbuden som varit den senaste veckan har förmodligen varit tecken på det.
Han har ju haft förmågan att hämta upp sina pulsfall snabbt tidigare, men här om dagen när han låg hud mot hud på sin pappa så fick han först en, som han inte lyckades hämta upp själv, och då faller syresättningen, och där efter även andningen.
De tre går hand i hand. Faller nåt av dem tre, så brukar de andra hänga på.
Sköterskan fick lyfta upp honom, ruska honom lite och ge honom extra flushar med syrgas.
Ian gick från färgen röd, till vit, till blåsvart.
Mycket obehagligt.
Det är så de reagerar tydligen, de små barnen.
Men sen hittade han tillbaka igen, fick tillbaka den röda, fina färgen och mådde bättre.
En stund senare hände samma sak igen, och man beslutade att ta blodprover på honom för att se vad som är på g.
Man tog prover på honom i kuvösen, och lade honom sen på mitt bröst och plötsligt föll han i puls igen, dock inte lika mycket. Men andningen försvann och man gav honom extra syrgas och så hittade han tillbaka igen.
Läkaren var där när det hände, och sade att han misstänkte en infektion eftersom Ian haft en infart (nål) i handen som inte använts på en vecka, och att hudbakterier kan ha kommit in i honom den vägen. Prematurbarn har inget eget immunförsvar, därför får de infektioner så lätt.
Så utan att ha fått infektionen bekräftad så valde han att sätta in två olika sorters antibiotika med en gång.
Sedan dess har har fått några likadana tillbud som leder till andningsuppehåll och senast i morse fick har några, och vid ett tillfälle fick man handventilera igång honom för att han skulle börja andas igen.
Man funderar på att koppla in honom i respiratorn igen för att han skall slippa behöva kämpa med andningen nu när han förmodligen har en infektion, men man avvaktar med det under dagen.
Man har kopplat på hans syrgaspuffar igen, så att det skall bli lite lättare för honom att andas.
Man kollar även upp så han inte har något virus, och man letar då lite speciellt efter ett virus som kan överföras från mig till Ian via bröstmjölken.
Tydligen så bär många vuxna på detta, och det är ofarligt, men när det når prematurer så kan det bli jobbigt för dem.
Man har gjort ultraljud på hjärta och mage, och röntgen på lungorna. Lungor och magen ser finfina ut, hjärtat är lite litet på grund av att han har lite liten blodvolym. Prematurer i hans ålder kan inte riktigt producera eget blod - vilket gör att hjärtat anpassar sig efter den blodvolymen som finns, så han har fått extra blodtransfusioner några gånger. Hans ductuskärl är fortfarande stängt, så där finns inget problem.
Han får även plasma.
Läkaren Svetlana, som är ansvarig för Ian denna veckan meddelade att hans infektionsvärden verkar sjunka och att det verkar som att det kan vara på väg att vända.
Det har varit en jobbig dag för Ian idag, med många undersökningar och provtagningar och människor som håller på med honom, så vi har suttit vid honom mellan provtagningar och omläggningar, har haft våra händer på honom för att han skall känna sig trygg, låtit han hålla i ett finger, hållt handen på hans lilla huvud. Wille sjunger "Ålefeskarns vals" för honom, och jag sjunger "Mammas stora säng" och han blir lugn, snuttar på nappen.
Nu på seneftermiddagen kom hans huvudansvarige läkare Karin för att sätta in en artärnål på honom igen, och hon påminde oss leende om vad hon sade på vårat möte med henne förra veckan "detta visste ni ju om att det skulle hända". Och ja, hon sade faktiskt det. Infektioner får de allihopa.
Sedan var hon tvungen att springa iväg för att förbereda mottagandet av ännu en liten bebis på väg till 316.
Det är viktigt att påpeka att det är intensivvård vi pratar om här.
Det kan hända att man kopplar in respiratorn ikväll eller inatt om det blir för jobbigt för honom att andas själv. Och det är lika bra, hans energi skall inte gå till att behöva kämpa med andningen, utan till att bli frisk och till att hans kropp skall bli kvitt den dumma infektionen.
Vi väntar alla på infektionsproverna från bakterieologen som talar om vad för sorts infektion det handlar om, de tar några dagar.
Vi klarar oss. Det är allt för Ian som gäller. Vi finns där, ger styrka, kärlek, energi.
Där emellan vilar vi, sover. Försöker återhämta oss så mycket det går. Försöker att inte oroa oss även om man ibland tappar styrkan för en sekund.
Det låter säkert skrämmande allt detta, det ÄR skrämmande. Men det börjar bli lite lättare att tackla sådana här saker. Man vänjer sig snabbt vid det mesta inom neonatal intensivvård.
Men, det är så bra människor, så kompetent personal, så stora hjärtan och så mycket kunskap som flödar på avdelning 316 - så vi blir väl omhändertagna, alla tre.
♥
V 27+3 | Pappagos
Det finns få saker i världen som är så mysigt som hud mot hud, dvs när man sitter med sitt barn på bröstet för att knyta an, dela kroppsvärme, gosa. Jag brukar försöka sitta från matningen klockan 18, till strax innan matningen kl 22. Då är det lugnast på salen, och inte så mycket spring och pling runt omkring. De senaste dagarna har även Ians pappa hud mot hudat med Ian några timmar, och synen av det har kommit att bli det finaste jag vet. Sådan njutning! Lugn och ro, Ian trivs, Wille trivs.
Vi har ändrat vårdat neo-schema lite, vi vill dela upplevelserna med Ian tillsammans - inte ha dem var och en för sig, så vi är nu på neonatal hos Ian mellan 14/15-22 tillsammans. Dels för att kvällarna är lugnare, det är mysigare att sitta hud mot hud och så brukar de andra föräldrarna på salen ta en liten paus då, vilket gör att det inte är så mycket folk.
Ian frodas inne i bebisbageriet, han har gått ner lite de senaste dagarn, men det blir väl så eftersom man tog bort både dropp och tillsatser här om dagen. His on his own nu, så att säga - med hjälp av mammamjölk och donatormjölk såklart, 11 ml varannan timma. Mer än mamma kan producera på en dag, haha!
Jag befinner mig i känslomässig förvirring varje dag. Vad är viktigt? Vad är dåliga tecken? Vad är goda tecken? Jag letar svar över allt, men finner väldigt få på min egen hand. Jag måste lära mig sortera för att inte få panik så fort Ian kräks. Barn gör det har jag hört, även små prematurer som nyss fått magen full med mat.
Men eftersom jag inte vet vad som är rätt och fel i denna neonatalvärlden, så reagerar jag med samma vettskrämdhet på när Ian har en blå prick/blåsa på sitt finger som när hans hjärtfrekvens faller från 145 ner till 20 på två sekunder. För att jag helt enkelt inte vet, och då blir allt katastrofstort. Och inte litar jag på när gulliga sköterskorna säger att det inte är någon fara heller. Utan mitt totalt ostilla sinne tänker "Det säger hon bara för att vara snäll". Ja, jag hör själv hur idiotiskt det låter. Jag är totalt medveten om det, och hade jag inte varit det så skulle ni kanske behöva bli oroliga för mig.
Jag är stundvis totalt livrädd, vettskrämd inför allt det här - medans jag nästa stund handskas med situationen oerhört vant och professionellt. Det är en oerhört schizofren tillvaro där ytterligheterna inte är så långt ifrån varandra som man skulle kunna tänka sig.
Det blev inte som vi kanske trodde, men det blev någonting annat och jag är så uppfylld av kärlek både till Wille och till Ian. Mitt hjärta är på väg att sprängas varje sekund!
Vi kommer att klara detta alldeles galant alla tre, vägen dit tog bara en annan, oupptrampad stig trots att riktningen och målet är densamma.
Allt kraft och energi läggs nu på Ian, vi håller våra handflator över honom inne i kuvösen, skickar goda energier till honom när han ligger på våra bröst, sänder stärkande impulser till honom när han håller tag i ett finger samtidigt som han snuttar på nappen och ser ut som Maggie i Simpsons ♥
The power of Ian!
Någon frågade mig om Ians klädstorlek, Ian har inga kläder på sig än. Han är en nakenfis som ligger i sin "sko" med varma små filtar över sig. Men om ni skulle vilja köpa något plagg, så sikta på att leta efter storlek 40 och uppåt, alltså sådant som Ian kanske kan ha när han kommer hem, eller sista tiden på neo. Polarn och Pyret säljer några prematurkläder vet jag.
Så, nu vankas det lite hemmatid (dvs pumpning, pumpning och pumpning) innan det är dags för en eftermiddag och kväll med Ian-gos :)
Puss!
V 27+1 | Ian två veckor idag! ♥
Jag kände att det är dags för Pyttebloggen att bli Ians blogg fullt ut.
Ian är ju inte längre en hen på en ultraljudsbild, ett plus på en sticka, en dröm - utan en riktig, om än väldigt väldigt liten bebis.
En tvåveckorsbebis som egentligen skulle komma ut om lite mer än 15 veckor! ♥
Ian plingar lite mer nu, eller Ians larm plingar lite mer nu. Det är asjobbigt för oss, men helt normalt för en prematur. Jag får hjärtat i halsgropen varje gång, och är på helspänn hela tiden.
Oftast är det pulsen, eller saturationen (syresättningen), och det känns läbbigt även när man vet att det är okej.
Vi upptäckte här om kvällen när vi bytte blöja att han hade svamp i ljumskarna, så nu behandlas han med Canesteen fyra gånger per dygn. Svamp är nog rätt lätt att få inne i en kuvös, hög luftfuktighet, värme, blöjor och antibiotika. Miljön känns galet upplagt för svamp om jag tänker efter.
Ian fyllde 27 veckor igår, och idag fyller han två veckor i denna världen. Två veckor sedan den där dagen då allt gick så snabbt. "Ajj-ajj, mage-ont, havandeskapsförgiftning med HELLPsyndrome-check, swosch-narkos, ritschratsch-snitt, bebis-ut"-dagen typ. Två ofantligt långsamma veckor, men ändå supersnabba.
Ian har gått upp 195g sedan födseln, nästan en chipspåse. Jag skämtar med sköteskorna och säger att han är på väg att bli mer tjock än lång. Två veckor till och han kommer att e ut som en liten handboll.
Han är underbart söt den där lille Ian. Fin färg i huden (a.k.a "knallröd"), muckliga armar lika tjocka som mina ringfingrar, världens finaste fossingar med pektår längre än stortårna (fotavtryck ser ni längst upp i headern), mellanblont hår som sticker fram under mössan, min mun, sin pappas ögon och jag vill bara pussa på honom och äta opp honom lite för han ser så god ut.
Dagens Ian (söndag) väger 750g ♥ Det där med vikt och längd är oerhört marginellt.
Det är svårt att vara exakt med vägningen eftersom det ju helt handlar om när han har ätit och hur han har bajsat dygnet innan.
Han har gått ner 5g sedan i förrgår, men det är ju också väntat. Kurvan är ju aldrig spikrak.
Mätningen är ännu svårare. Här går det inte att vara exakt alls. Han ligger ju allt som oftast i fosterställning, och man kan ju inte dra honom rätt ut, rätt och slätt.
Men han mäts en gång i veckan, och senast var han ståtliga 33 cm.
Enligt rapport från Ians pappa som har morgonpasset med Ian och brukar ringa efter tiomatningen för att rapportera hur natten varit och Ians tillstånd till Ians mamma - så mår han gött.
Fina sköterskorna och barnmorskorna och läkarna gjorde bedömningen att dra Ians silastica (allra först hade han en artärkateter i naveln rätt in i kroppspulsådern för att kunna ta blodprover, ge antibiotika, vitaminer, fetter och mineraler. Sen drar man den efter ca en vecka och ersätter den med en sk Silastica som är en väldigt tunn kateter som man för in i armvecket och som går via ett kärl ända in till hjärtat). Detta betyder också att man bedömt att han inte behöver några vitaminer eller fetter längre. Stora killen! ♥
Nu har han bara en sk PVK (en venkateter) i handen, där man kan ta blodprover osv.
Mycket mycket skönt att slippa alla små slangar som gått från Ian ut genom kuvösen till ställningen med lösningar och vitaminer! En sak mindre att trassla in sig i :)
Nu har han bara syre/luftslangarna till cpapen (kolla headern, bilden längst upp här på bloggen, cpapen är andningsmasken som tillför en blandning av syre och luft), och pox-mätaren (som sitter på hans fot och mäter syreblandningen, låg % i syre = bra), och tre elektroder på bröstet (som mäter bla pulsen, andetagen osv) som är kopplade till något utanför kuvösen.
Sen har han också en sond i näsan för matningen, och PVK´n - fast de har korta slangar som ligger inne i kuvösen och som inte är kopplade till något.
Gudmor Annika följde med upp till Ian igår, meningen var att hon skulle kika på honom genom fönsterrutan, men kvällspersonalen var så snäll och lät henne komma in på salen för att checka in honom lite närmre genom kuvösen.
Han sov, och var inbäddad i sin "sko", hade filt upp till mungiporna och snuttefilten över ansiktet, så han syntes inte mycket. Men han var där, och gudmor fick en känsla av honom i alla fall.
Sen när Annika gått så väckte jag honom försiktigt genom att stryka honom på ryggen och ge honom lite kill på armen, man får vara försiktig med de extra små, deras hud är så ömtålig och det kan lätt göra ont på dem. Ian är jättekittlig under fötterna, men han gillar jättemycket när man håller dem i handen.
Han gillar också lagom med kill på ryggen, och blir lugn av att man stryker honom försiktigt över ögonbrynen. Precis som min mormor gjorde på mig när jag var liten ♥
Vände honom på rygg, så han fick ploinga (ploiiing!) ut med benen en stund medans han var nakenfis, och sedan bytte jag på honom innan det var dags för uttagning och några timmars hud-mot-hud och gos på sin mammas bröst. Brukar vara absolut bästa stunden på dagen för våran del, Ian hade dock svårt att komma till ro, somnade en halvtimma då och då. Men fick Bradykardi några gånger (Bradykardi = är den medicinska benämningen för en långsam hjärtrytm, då hjärtat slår mindre än 60 slag per minut, och medför att kroppen inte får tillräckligt med syrerikt blod) och larmade 4-5 gånger, var lite orolig, jag blir nervös och min puls ökar, och då blir Ian ännu mer orolig. Gah, ond cirkel det där.
Men som jag skrev här om dagen, Brady-dippar/Bradykardi är helt normalt för hans ålder. Men det hjälper inte min oro och nervositet för dem. Kommer aldrig vänja mig vid något på Neonatal.
· Ians mammas "pumpstation" med medicinburkar för mjölk, ettiketter till burkarna så mjölken inte blandas ihop med någon annans uppe på neo, pumpflaska på tork, handsprit för äckelbakterierna och vattenkokare för flaskrengöring.
· Lite gosedjur som väntar på sin Ian här hemma ♥
Och jag pumpar på var tredje timma, med reservation för när det inte hinns med. Dvs när jag sitter hud-mot-hud med Ian, när jag är på väg till eller från Östra eller när jag sover. Men annars försöker jag hinna med det.
Men jag kan säga så här: Ian äter mer varannan timma än vad jag lyckas pumpa var tredje. Den matematiken går inte ihop, så tack för att det finns donatormjölk!
Någon dag skall jag skriva ett inlägg om allt det där som jag inte visste fanns innan jag hamnade i den här världen. Om hur min stolthet över att vara skattebetalare nu befinner sig på 500%, över blodgiveri, bröstmjölksdonation och stoltheten över att bo i ett land där man väljer att satsa på dessa barnen - det är inte en självklarhet i denna världen...♥
Idag säger vi STORT GRATTIS TILL IAN som fyller två veckor, och stort grattis till mig och Wille som fått ynnesten att vara föräldrar till världens goaste lilla grabb i två veckor!
Mamma och pappa älskar dig Ian! ♥
V 27+0 | Gudföräldrar
Gudföräldrar, godföräldrar, guldföräldrar. Säg hej till Jonas och Annika! ♥
V 26+6 | Mjölk & kärlek
Ians viktkurva går stadigt uppåt, och igår låg han på stabila 710g och hade ökat 40g på ett dygn (!).
Hans kontaktsköterska sade att det är ett bra tecken, att han mår bra och är sund och att kroppen kan lägga energi på att gå upp i vikt istället för att fortsätta vara tunn och smal för att bekämpa eventuella sjukdomar.
Vi hade ett första möte med Ians doktor i början av veckan, och det var nervöst innan. "Vad ska hon säga?", "Hur mår han egentligen?", "Tänk om något är fel..."
Men vi hade inget att oroa sig för.
Ian Engelbrektsson sköter sig över all förväntan.
Ni vet, när han plockades ur mig så var han lite omtöcknad av narkosen och behövde några puffar syrgas - men det var det enda. Sen var han fit for fight. Skrek lite, och var sen redo att ta sig an det som komma skulle.
Det händer inte så många extrema prematurer som de så fint kallas när de är födda i vecka 23, 24 eller 25.
Doktorn meddelade i alla fall:
- Ian ÄR en pojke. Ibland kan det vara svårt att se i de veckorna, eftersom snoppen är så yttepytteliten :)
- Ian har inga kromosonfel.
- Ian har inte haft några hjärnblödningar, och kommer förmodligen inte få det eftersom de brukar komma under den första veckan. Detta betyder att risken för cp-skador är liten.
- Ians ductuskärl har slutit sig mycket fint.
- Det som kan komma, och som lär komma i framtiden är infektioner. Alla prematurer får det. Men ju mer han växer och frodas nu, desto bättre rustad och motståndskraftig blir han när/om infektionerna väl dyker upp.
- Han är en mönsterelev i bebisbageriet inne i Röda rummet.
- Ians tillväxthämning (30%) kom förmodligen sent in i graviditeten, vilket betyder att han är normalt utvecklad för sin ålder. Detta har de inga belägg för egentligen, mer än att de märker det när de sätter nålar, kollar luftvägar och så. Alla gångar är normalt utvecklade för en tjugofemveckorsunge.
När vi kom upp till Ian igår så såg jag att han hade ökat i vikt med blotta ögat. Vi hade inte varit där på 24 timmar, och under den tiden hade han ökat 40g, och man kunde SE det. Astufft! Han har börjat lägga på sig babyhull trots att han är så pytteliten :)
Dubbelhaka och plufsiga kinder! ♥
Jag satt med honom på bröstet i några timmar på kvällen, och det var en av de mysigaste gångerna hittills! Det var lugnt och skönt och inte så många larm som tjöt. Det är underbart, sådan njutning för kroppen och själen!
Han har börjat få något som kallas för Bradykardier ganska ofta, det är när pulsen bara dippar från typ 146 till 20 på några sekunder, och jag får hjärtat i halsgropen varje gång. Det är ofarligt för honom, och det blir så för att hans hjärta helt enkelt är omoget och ibland glömmer bort att det skall slå, precis som med andningen.
Detta skrivs upp som ett "Tillbud" i hans dygnsrapportering, men som jag fattat det så är det absolut ingen fara, och att de förmodligen kommer öka innan det lugnar ner sig.
En förklaring till avsaknaden av dessa den första veckan är att jag ju fick två stycken Betapred-sprutor (kortison) dygnet innan han förlöstes, och att dessa sprutor påskyndar hans utveckling, gör honom reda att komma ut, och sen håller honom stabil den första veckan. Sen avtar kortisonet i honom, och normala tillbud som tex Brady-dipparna dyker upp. Som ett led i hans utveckling.
När de kommer, så stryker man honom lite över ryggen, så hittar han tillbaka snabbt igen :)
Ian är verkligen cool. Det är klart att alla morsor och farsor tycker det om sina barn, men Ian ÄR verkligen cool. Han saknar väldigt många typiska prematurbeteenden: Tex, han älskar att ligga på mitt bröst medans jag pratar med någon bredvid, gärna högt, många andra vill ha tysthet annars blir de nervösa.
Han är en fritidsgårdsunge, tiden i magen med mig på jobbet har nog präglat honom, han diggar lite fart och fläkt. Däremot blir han orolig av de andra barnen på rummets larmande maskiner.
Han älskar att ligga på rygg, näck i sin "sko" (en mjuk liten ombonad grej de ligger i) när han är vaken, med armarna nästan bakom huvudet och benen i vädret om han får. Många andra vill ha det trångt, ombonat och mysigt. Det gillar Ian också, men mest när han skall sova bara. Får han välja själv så ploingar han ut sina ben under täcket och sträcker ut sig så mycket han kan.
Han är ett matvrak, och det bästa han vet är att få en droppe av mammas mjölk på nappen innan man påbörjar sondmatningen.
På tal om mjölk: Jag jobbar på det. Pumpning var tredje timma. Min kropp har varit i chock och skulle inte ha barn än på några månader. Men jag får ut några milliliter om dagen, och det ökar sakta men säkert! :)
| Hur mår Ians mamma? |
Första besöket, och min första sondmatning - efter två dagar på intensivvårdsavdelningen.
Så hur mår Ians mamma egentligen efter allt detta?
Utgångspunkten är att ena minuten var jag gravid, hade foglossning, kände sparkar, gnällde på ont, drömde om en sommar med mage, Ians pappa som pratade med magen, klappade på magen, blev hänförd av de små sparkarna, buffade tillbaka, sjöng Jojje Wadenius-sånger för magen innan läggdags.
Sen helt plötsligt, bokstavligt talat på någon minut, så blev det annorlunda.
Allt det där rycktes undan.
Först kände jag skuld, att jag inte kunde skydda honom i magen.
Det kändes lite som att jag hade kunnat offra mig för sjukdomen för att kunna ha kvar honom där inne.
Men det förstod jag ju själv att det inte funkar så, jag hade ju blivit så sjuk så jag hade dött. Och då hade han inte klarat sig heller.
Men man tänker inte riktigt logiskt.
Men så kickade logiken in efter utskrivningssamtalet med doktor Thomas, som förklarade att en havandeskapsförgiftning startar så fort moderkakan fäster i livmodersväggen, och att det handlar om slumpen, och om hur den fäster. Jag hade en blödning som vi åkte in för akut i vecka 12. Redan då pratades det om moderkakan, och det kanske egentligen var det första tecknet på förgiftningen.
Så, förnuftet säger en sak, men känslorna säger då och då fortfarande något annat.
Och jag saknar Ian i magen.
Det kan jag inte komma ifrån.
Det blev extra påtagligt när jag och Wille fick flytta hem i förrgår, och Ian är kvar på Östra. Helt plötsligt blev avståndet emellan oss väldigt långt.
Men jag har världens finaste Wille, och Ian har världens bästa pappa, som sonika ringde till Ians sal efter midnatt bara för att kolla läget.
Då kunde jag andas ut.
Likaså igår kväll.
Jag mår nog ändå efter omständigheterna rätt bra. Fysiskt så har jag ett två decimeter långt operationsärr på magen som gör ont, men det är jag väldigt stolt över, och kommer att bära med stolthet.
Det är ju Ians väg ut i livet.
Psykiskt så är det en process, och vi får bra hjälp på neonatal att bearbeta det som händer. Det finns kuratorer och psykologer och barnmorskor, och sköteskor att vända sig till hela tiden.
Jag blir nu trött snabbt och har ont i huvudet, men det är väl inte så konstigt.
Jag har svårt att bestämma saker, och får panik om jag måste ta ställning till något.
Stressad helt enkelt.
Jag hade det högsta levervärdet i Östra sjukhusets historia strax innan jag blev sövd.
"Det hade du inte dött av" sade doktor Thomas, "däremot hade din lever typ exploderat om det blev lite högre, men det var inte det du skulle dött av".
Utdrag ur min förlossningsjournal.
Mina trombocyter (vita blodplättar) hade däremot tagit kål på mig, eller avsaknaden av dem rättare sagt.
Jag hade ett antal av 102 när vi kom in till sjukhuset natten till den 6 april och att jag då fick två påsar plasma för att det var så lågt, morgonen efter hade jag 89.
Sen på IVA efter akutsnittet var det 50, så jag fick ännu mer plasma men det vände inte - där av tiden på IVA där jag gick fortsatt ner i trombocytvärde till den fina summan av 37 innan det började sakta vända uppåt igen.
Vid den sista provtagningen precis innan utskrivningen så hade jag 178 och var på väg stadigt uppåt.
Jag har också förstått att det var det låga antalet blodplättar som gjorde att jag den senaste veckan sett ut som en hustrumisshandlad stackare eftersom jag varit totalt blåslagen. Varje nålstick har gett mig ett blåmärke, och jag har blivit stucken över åttio gånger.
Diagnos: Eklampsi med HELLP-syndrome.
Jag pratade med våran barnmorska här på mödravården i Majorna idag, mest för att avboka oss från föräldrakursen i juni - vi är ju redan föräldrar liksom, och för att berätta om vad som hänt. Och hon hämtade hem min journal och läste den medans vi satt i telefon - och hon blev rätt tyst om man säger så. Sen sade hon:
"Det var i grevens tid att de förlöste dig" sade hon. "Det var en fara för ditt liv, och därmed även en fara för Ians liv"
Man blir ödmjuk inför det faktumet.
Ödmjuk inför vetskapen om att livet kan vända så snabbt.
Jag åkte in akut för att jag trodde att jag fått någon form av svårare magkatarr, och hade aldrig kunnat föreställa mig detta. Jag var motsträvig, men Wille övertalade mig att vi skulle åka trots att det var mitt i natten.
Jag känner en sådan stor tacksamhet till min man. Jag älskar honom mest av alla vuxna i hela universum, och jag kan nog egentligen inte förstå vad han har gått igenom. Han har ju haft både mig och Ian att vara orolig för, jag har aldrig varit orolig för mig själv eftersom jag inte fattade hur illa det var ställt med mig.
Jag känner sådan tacksamhet till alla människor på Östra som tagit hand om mig, både på specialist-BB, IVA och specialistförlossningen, och sänder en liten speciell tanke till barnmorska Eva F varje dag. Hon fastnade i våra hjärtan lite extra mycket.
Och såklart alla underbara änglar på neonatal som tar hand om Ian dygnet runt, och ger honom de bästa av alla förutsättningar inför det som komma skall.
Mitt hjärta fullkomligt svämmar över av kärlek och tacksammhet.
Imorgon väntar några timmar på dagvården för min del. Mina värden skall kollas upp igen, och framför allt mitt blodtryck. Jag kommer nog alltid att att ha lite högt blodtryck efter detta, och man vill kolla det extra imorgon, samtidigt som man skall ta om alla prover för att kolla mina värden.
Men det går framåt, uppåt. Mitt liv handlar nu om min lilla familj, Wille och Ian - och den resan vi tre nu påbörjat.
Ians välmående är nu det vi inriktar oss på, och mår han bra så mår vi bra, mår vi bra så mår jag bra.
Allt handlar om cirkeln.
Och min och Willes fina gamla friluftslivslärare Jannes devis: "Mjölk och kärlek - stor och stark" är det som gäller för Ian nu, det skall vi se till!
V 26+1 | Vem är Ian?
Ian är en bestämd kille som säger till när han tycker något är fel. Då knorrar han ordentligt.
Första gången Ians mamma förstod att Ian faktiskt kunde gråta var när han var två dagar och respiratorn precis hade plockats bort.
Helt plötsligt börjar han tokgråta där inne i kuvösen, och jag blir helt paralyserad, stel och utbrister "va, kan han gråta? ...shit, han är ju som en riktig bebis..."
Anledningen till att han inte kunde det när respiratorn var inkopplad var ju att det satt en massa slangar och grejer i hans lilla hals, därför kunde han helt enkelt inte gråta.
Ian är en riktig bebis, dock väldigt väldigt liten och underutvecklad, premature. Men man ser mönster och viljor även hos honom.
Han gillar bäst att ligga på mage som en groda med huvudet åt vänster, men tvingas ligga på lite andra sätt och då protesterar han oftast till en början genom att börja grymta lite, och sen kan det gå över till tokskrik och lite viftande och boxande med armarna om han är på det humöret. Men oftast så brukar han lugna sig om man lägger sin hand på honom.
Ian älskar mänsklig kontakt. Det är klart, fram tills för en vecka sedan låg han i min mage, lyssnade på min röst, mitt hjärta, alla mina ljud och delade min kroppsvärme i flera månader, och sen helt helt plötsligt på några minuter tvingas man ut i den stora läskiga världen alldeles för tidigt.
Så en hand på hans rygg när han ligger i kuvösen, eller att han får hålla i ett finger gör honom lugn och trygg.
Men den absolut allra bästa medicinen, för både mig, Ian och Wille - är när Ian får komma ut ur kuvösen och ligga på mitt bröst i några timmar. Då boar sköterskorna på avdelningen in oss i vårat hörn.
Dämpar belysningen, drar för skärmarna och låter oss bara vara en liten familj.
Då läker jag mina sår. All min smärta i kroppen försvinner. Min puls går ner, mitt höga blodtryck sänks.
Ians hjärtslag blir stabila, andetagen blir regelbundna, han kräver mindre syre.
Wille blir lugn och harmonisk.
Jag och Ian somnar till ibland.
Släpper alla tankar på plingande och larmande mätare och instrument i rummet.
Ian snuttar på nappen.
Jag vaknar till och tittar på Wille som sitter och tittar på oss och ler.
Det är som en god cirkel ♥
Så hur mår Ian? Frågan som egentligen är den viktigaste.
Ian mår bra.
Ian är en stabil kille.
Ian är väldigt liten, och jag tror inte att någon som aldrig sett en sådan liten bebis egentligen förstår hur små de är.
Ians blöja är mindre än ett trosskydd, och den är för stor för honom.
Men Ian är väldigt stark och har fina kurvor.
Han fyller en vecka idag, och har ökat från 555g till 610g.
Lungor, hjärna och hjärta är normala för hans ålder och har sett väldigt fina ut på röntgen och ultraljud.
Han är en pigg och glad kille, som älskar att ligga naken på rygg och spreta med benen.
Han äter idag åtta milliliter bröstmjölk var tredje timma dygnet runt, som vi ger honom genom en sond.
Hans mage fungerar, och när han bajsar så tar han i för kung och fosterland och skrynklar ihop ansiktet så han ser ut som ett russin.
Hans ductuskärl (som är ett extra blodkärl som förbinder lungpulsådern och kroppspulsådern under fosterlivet), har slutit sig efter medicinering, precis som det skall. På många prematurer stänger sig kärlet inte och måste opereras.
Ian är fantastisk, och vården han får här är fantastisk, människorna som jobbar här är helt fantastiska!
Det är helt makalöst hur kroppsliga funktioner som inte skulle kicka igång hos Ian på flera månader, bara började fungera så fort han plockades ut ur mig.
Tarmarna, andningen, matsmältningen, ductus. Ja alla de där funktionerna.
Jag menar, han har ju till och med öppnat ögonen och ligger ofta och tittar runt omkring sig. Om han verkligen ser något vet man inte riktigt, och ögonen är känsliga för ljus, vilket gör att man lägger en liten filt över hans ansikte när det är för ljust, för att skydda hans ögon.
Rummet som Ian bor i nu ser ut som en spaceshuttle. Han blev flyttad igår. Rymdstationen de bor i heter Röda rummet och man kan tänka sig det som ett litet bageri, fem kuvöser med tillhörande utrustning som plingar och plongar, och där i ligger det fem små bebisar på jäsning ♥
Så, grattis älskade Ian till din första vecka här hos oss, vi älskar dig!
Om ni vill läsa lite empirisk prematurinfo, kolla här: http://www.asfoto.se/Casper/prematur.htm
Ians pappa
Hej - Ians pappa som är inne och gästskriver. Ett ganska bra sätt att få sätta ord på sina tankar och känslor just nu.
Veckan som gått har varit den värsta men även den bästa veckan i hela mitt liv. Har fått stå vid sidan av min älskade Andrea och känt mig helt hjälplös/värdelös - mitt hjärta har nästan brustit av att se henne vara så sjuk och ha så ont och inte kunna göra något för henne.
Men så kom han då - Ian
Mitt hjärta fylldes med en sån glädje som jag aldrig känt förut - min lille son hade kommit till världen.
Hektisk början var det för mig - jag sprang över hela sjukhuset mellan mina 2 guldklimpar - de låg i var sin ände av sjukhuset och varje gång jag skulle träffa Andrea fick jag vänta utanför i nån timma för att sen få se henne ett par ynka minuter.
Sova kändes ganska onödigt och att hinna med att äta en omöjlighet.
Jag fick ganska snabbt börja ta hand om min lille grabb och mata honom, byta blöjan han låg på och göra rent hans mun med en liten kompress.
Andrea som är den tuffaste människa jag vet behövde bara 1 1/2 dygn på intensiven innan hon var hos oss och den nya familjen var samlad.
Personalen här är helt fantastisk och alla visar en jättestor värme - de tar hand om oss alla 3 på ett härligt sätt.
Ian har nu varit ute ur sitt lilla bo vid 3 tillfällen och legat på sin mammas mage i några timmar - så underbart och samtidigt supernervöst med alla slangar och sladdar som är kopplade till hans lilla kropp.
Det råkade hända sig så att jag fyllde år i onsdags och när jag kom upp och skulle mata honom stod barnmorskan med paket från Ian till sin pappa - en blöja med hans första bajs och 3 stycken små avtryck av hans fot - den bästa gåvan jag fått någonsin!
Är galet lycklig att ha världens vackraste, underbaraste, starkaste och bästa fru och världens underbaraste lilla Ian!
//Ians pappa
Ian Engelbrektsson ♥
Ian myser.
Min havandeskapsförgiftning blev natten till söndagen värre, allvarligare, och mina trombocyter sjönk ner i botten.
Min lever svällde ur sina egna proportioner, mitt ansikte svullnade upp och jag låg och kastade mig av och an i fruktansvärda smärtor där i sängen på Specialistförlossningen på Östra.
Wille var i rummet, likaså min mamma, och ett antal barnmorskor och läkare. Jag minns bara fragment från den sista timman där inne, jag minns att någon sade åt mig att ta av mig behån, byxorna, och att det var ett måste att förlösa mig. Typ nu.
Sen gick saker väldigt snabbt. In i operationssalen, det pratades om ryggmärgsbedövning, jag hade panik, ville sövas, trodde inte smärtan i levern skulle försvinna med EDA, yrade.
Sen vet jag att någon kom in i rummet och sade "värdena är för dåliga, vi måste söva nu!"
Och så föddes Ian Engelbrektsson, den 8 april 2012, klockan 12:56.
555 gram tung och 29,5 centimetrar hög.
Han välkomnades av ett team barnläkare, barnmorskor och sin pappa som fick klippa navelsträngen.
Och medans jag lappades ihop så åkte Ian med sin pappa och sitt team upp till Östras neontal, där världens bästa prematurvård väntar.
Jag kördes till Intensivvårdsavdelningen för att hållas under uppsikt, och pumpades under de kommande ett och etthalvt dygnen full med morfin, och diverse andra coctailar rätt in i en ven i halsen.
Wille kom och hälsade på, uppdaterade mig om lilla Ians hälsa, kom med dricka, pussar, chokladkaninen med de magiska enzymerna, och in och ut kördes nya och gamla patienter på löpande band medans jag låg kvar, ömsom morrande ömsom gråtande.
Wille hängde med Ian - matade, gosade, pratade med, myste, höll ställningarna.
Och på måndagen rullades jag tillbaka till Specialistförlossningen där Wille väntade på mig.
Och tillsammans åkte vi en våning upp till neontalavdelningen för att hälsa på våran son är det finaste som finns, han är såklart yttepytteliten - och gör verkligen skäl för sitt smeknamn "Pytte".
På grund av min hanvandeskapsförgiftning, så är han tillväxthämmad så han behöver tjocka till sig lite. Men han är alldeles lagom lång för sin ålder.
Alla fötstakontroller har visat på jättebra resultat, idag kommer respiratorn att plockas bort eftersom Ian är så duktig på att andas själv.
Och någonstans nu så börjar det gå upp för mig vad som hänt, att jag mycket väl kunde kolat vippen av förgiftningen.
Att jag har varit väldigt svårt sjuk.
Att jag fortfarande är rätt sjuk även om jag är på bättringsvägen.
Att vi kunde förlorat Ian.
Men det gjorde vi inte.
Och nu har vi hopp om framtiden, ser ljust på den. Går runt och myser över att ha en liten Ian.
Hasar runt i tofflor på specialist-BB där vi nu bor. Åker våningen upp till Ian på neo, jag sitter i rullstol, Wille puttar på.
Vi matar Ian några milliliter var trede timma, dygnet runt. Wille är där oftare, jag är väldigt trött och behöver vila mycket. Men jag kommer ikapp med matandet.
Det är ju mina bröst snubben skall snutta på så småning om, så jag övar på att pumpa mat.
Ibland kommer det nån halv milliliter, den samlar vi i en liten plastburk och så kör Wille upp min i rullstolen till Ian medans jag halvtjuter "food-delivery!"
Han behöver min mjölk.
Min mjölk gör Ian stark.
Så, det var en första liten rapport från Ians första tre dagar i livet.
Tack för att ni finns våra fina vänner, era ord och er stöttning betyder så oanat mycket.
Vi älskar er!
V 25+0 | Svår eklampsi
Jag har då utvecklat vad som på medicinarspråk kallas för "svår eklampsi ".
Man kan läsa bra om det här: http://www.niomanader.se/content.asp?ID=35
eller här: http://m.vardguiden.se/c.jsp?cid=25261241&artid=http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Havandeskapsforgiftning/%3ff%3drss20
Dock har jag inga kramper, och det är väl dem man jobbar för att hålla borta om jag förstår rätt.
Mitt blodtryck ser bra ut idag, äggvitan i urinen är normal, levervärderna är ok, njurvärderna är dock lite sämre idag.
(Förresten, jag har gått upp 5 (fem!) kilo sedan besöket hos min barnmorska i MÅNDAGS, en biverkning av havandeskapsförgiftning, helt stört!)
Jag får blodförtunnande för att hålla borta proppar, och fick den sista kortisonsprutan för Pyttes lungutveckling imorse - och det kändes mycket bra att de inte behövde ge den igår kväll, för det hade tytt på att ett kejsarsnitt låg väldigt nära.
Vi ställer sa sakta in oss på att vi kommer att få en prematur bebis. Pytte kommer att födas på tok för tidigt vad som än händer. Är det inte imorgon så är det om en vecka eller två eller tre. Vi vet inte, ingen vet. Det kommer förmodligen inte gå att hålla eklampsin i schack en månad i alla fall. Det får vi räkna med.
Känns svårt. Oberäkneligt. Och som den kontrollmänniska jag är så tar det stundtals styggt på psyket att vara här då jag har tappat kontrollen.
Men vi strävar på. Tänker positivt.
Älskade, älskade fina Wille ligger och sover på sin ihopfällbara säng bredvid mig, han har varit och köpt nödvändigheter som balsam, lypsyl, hårkamm och kom samtidigt med påskäggsleverans från Martin och Linda. Och en chokladhare full med goda, magiska enzymer som ser till att allt skall gå bra <3
Det blir väldigt upphackad sömn, mig tar de prover på var sjätte timma, och där emellan är det blodtrycksmätningar, CTG (hjärtljudkoller) på Pytte (ser bra ut, ca 145 i puls men lite stillsammare rörelser än vanligt) - så sömnen blir klart rubbad. Jag fick en sömntablett vid midnatt igår, vaknade vid fyra, somnade om och vaknade sen vid provtagning kl 06. Sen har jag sovit en timma sammanlagt under dagen.
Tack för alla fina sms, jag älskar er mina vänner, och önskar att jag kunde ha er här på besök allihopa - men jag får inte ta emot er på grund av att jag måste vila.
Men ni skall veta att jag tänker och längtar och är så förbannat tacksam för att ni finns, varenda en av er! <3
Nu är det snart lunch för min del, sen väntar ytterligare timmar av vila och stillsamhet. Gnaga på min magiska enzymhare skall jag också göra :)
V 24+6 | Förgiftad
Hej finaste! Ibland blir det inte riktigt som man tänkt, och världen blir lite omkullkastad så att säga.
I natt vid två stod jag inte ut längre med mitt magkatarrsonda, och efter lite välbehövligt tjat från älskade Wille så gick jag med på att vi åkte upp till Sahlgrenskas akut. Där skickade de vidare oss till Östras specialförlossning och där kunde man snabbt konstatera att jag fått akut havandeskapsförgiftning med högt blodtryck som första tecken.
Det är tidigt. Vi går in i vecka 26 imorgon, och jag har under natten och dagen idag fått kortison för att Pyttes lungor skall utvecklas, och plasma/vita blodkroppar.
Jag har äggvita i urinen, dåliga levervärden, och klassas som en sk 2:a. Är man en 1:a så skickas man hem, är man en 3:a så måste bebisen plockas ut.
Så det är en balansgång.
Pytte är väldigt liten, väger endast 500 gram, så varje timma/halvdag/dygn som hen får stanna i magen är viktig, så det hoppas vi på nu!
Barnläkaren från neontalsjukhuset var här och pratade med oss, och han berättade att man faktiskt räddar 90% av alla bebisar som föds i vecka 25, och att 80-90% av dem faktiskt klarar sig mycket bra och utan större komplikationer i livet. Han kändes trygg och bra!
Men ändå, det är omtumlande och svårt att ta in. Vi gråter ibland, och garvar åt våra vanliga löjligheter om vart annat, Pytte sparkar på i magen som vanligt.
Wille är hemma och kollar till Doris, vilar lite och hämtar datorn så vi kanske kan kolla på lite film senare. Vi har ett rum för oss själva, så han kan också sova över här, skönt att slippa vara själv <3
Så, håll nu tummarna för oss alla tre, och framför allt all lilla Pyttelajnen växer till sig och får stanna i magen så länge det bara går!
Kärlek, och tack för fina sms mina vänner!
Dagens rätt var "omelett", inte helt rätt...
V 24+5 | Version 1.1
Jaja, jag har haft en kass natt. Har börjat få någon form av magkatarr eller något, och det svider och har sig som fasen. Vet inte om jag kanske ätit några för många alvedon mot foglossningen den senaste tiden, fast jag har ändå inte tagit mer än vad man ska. Eller så är det all frukten jag käkat de senaste dagarna. Orka.Willa vaknade upp mitt i min sömnlöshet och gav mig kill på ryggen. Det är sånt man förtjänar när man inte kan sova.
Men strunt i det, jag överlever. Och nätshoppar bort mitt onda. Det funkar bra. Livet blir lite roligare med ett par nya yogamjukisbrallor från Sobea (http://www.sobea.se), som jag faktiskt tittade på redan som ogravid eftersom de ser så mysiga ut.
De är verkligen snordyra, men med en rabattkod så fick jag dem 40% billigare. Och det gör ju en del :)
Nu skall jag ta Pytte och Doran med mig ner i sängen och försöka få någon timmas sömn eller så. Jag behöver det. Tröttande att nätshoppa ;)
V 24+5 | I count sheep
Sömnlös. Pytte lever rövare i magen. Fogarna smärtar. Det är varmt. Är sotis på Wille och Doris som sover sött. Näseblod. Upp och kissa hela tiden. Törstig. Nästan fullmåne. Svider i magen. Magkatarr?
Aaaaaahhhhrrrrggg...
Så nu känns det bättre, har fått gnälla av mig lite.
Godnatt <3
V 24+1 | Röstigenkänning
Jag har ju lite småpanik över att vara så sjukt stillasittande som jag blivit de senaste månaderna. På grund av mina värkande/smärtande höfter alltså. Jag blir tjock, stel, rastlös och uttråkad.
Så jag tänker att simning kan vara grejen. Och jag jobbar ju typ 50 meter från ett badhus, så där har jag ju inget att skylla på. Bara att sticka dit innan/under/efter jobbet.
Så mitt mission den senaste veckan har varit att hitta någon slags vattenklädsel för gravida.
Idag hittade jag en baddräkt och en bikini från www.lovelymama.se som jag beställde.
Jag hoppas att någon av dem är okej.
Bikinin är ett wildcard så att säga, man känner sig ju inte asfin för tillfället, och en bikini lär väl kanske förvärra ens redan störda självbild med dallrande mage, röda utslag överallt, hormonfläckar och en totalt obefintlig midja.
Men jag har ju alltid haft problem med baddräkter också, eftersom jag alltid känner mig som ett stort barn i dem - så det är väl som att välja mellan pest eller kolera typ :-D
Nu är vi inne i vecka 25 och bebisen skulle kunna klara sig utanför mig nu. Men ack så liten den skulle vara då, den väger bara 800 gram. Barnet kan känna igen min röst och reagerar mer på mammans röst än andra ljud. Ett korttidsminne har utvecklats. Barnet ligger och växer och mognar. Många rör sig mycket medan andra är mer stillsamma.
Så här säger Familjeliv om denna veckan:
Kroppen: Placeringen av livmodern är vid denna tidpunkt ungefär 2-3 fingerbredder ovanför naveln. Barnmorskan mäter magens mått på ett speciellt sätt som kallas symfys-fundus mått. Man mäter det från blygdbenets topp upp till livmoderns övre del. Siffran skrivs upp och bildar sedan en alldeles egen tillväxtkurva. Vid den här tidpunkten är det vanligt att man får höra barnets hjärtljud på barnmorskemottagningen för första gången, genom en apparat som gör att ljudet hörs i hela rummet. Barnets puls ligger omkring 150 och hjärtljudet låter som en galopperande häst. Man mäter även sitthöjden på barnet, genom att mäta avståndet och blygbenet och övre delen av livmodern.
Om du oroar dig inför förlossningen är det dags att börja fundera över hur du kan förbereda dig och vilken hjälp du vill ha. Som partner till en gravid kvinna börjar graviditeten också bli mer påtaglig. Vissa kan känna av liknande symtom som kvinnan har haft, till exempel illamående och viktuppgång.
Blivande föräldrar kan börja fundera över om man vill gå någon föräldrakurs och eventuellt anmäla sig till det
Om du har extra tungt arbete kan du ha rätt till gravidpennning (tidgare havandeskapspenning) från 60 dagar innan beräknad förlossning. Vill du kunna planera i god tid kan du skicka in din ansökan om gravidpenning redan nu till försäkringskassan.
Barnet: De flesta av barnets organ är färdigutvecklade vid denna tidpunkt och barnet kan nu överleva om det skulle födas. För tidigt födda barn har emellertid svårt att hålla värmen och lungorna är långt ifrån färdigutvecklade. Könsorganen för både pojkar och flickor är färdigutvecklade och barnet kan knyta sina händer och få tag på sina fötter.
Pytte "svarar" ganska ofta när man petar på magen. Ofta känner vi med händerna hur h*n ligger, och när man petar på någon speciell del så svarar Pyttelajnen genom att peta tillbaka eller kicka mig med fötterna. Hicka känner jag också nu, känns som ett litet klick inne i magen. Jättemysigt! ♥
